JAS-bloggen
Intervjuer

Tog femte raka guldet: ”Tränarna lyckas alltid bygga ett starkt lag”

I tisdags så säkrade Stockholms tjejer ett nytt guld när SDF-SM för spelare födda 2004 avgjordes i Nyköping.

En uppskjuten process som gett laget extra tid att träna ihop även om det på många sätt och vis varit en påfrestande situation för många också. Stockholms Julia Dahlberg beskriver situationen. – Resan fram till turneringen var lång, jag kommer väl ihåg besvikelsen som dök upp på telefonen den 21 oktober 2020 “Distriktslags-SM skjuts upp till oktober nästa år”. SM-truppen var satt och det var inte långt kvar till Januari, men till oktober nästa år kändes som en evighet. Efter julen i början av 2021 skulle träningarna sätta igång igen. Men det sköts också upp flera månader vilket kändes som en stor besvikelse men ändå förväntat i och med hur det såg ut i världen.

Att sedan få reda på att den uttagna truppen till SM inte gällde längre. Den ska tas ut på nytt och ens plats var inte säker längre. Den lättnaden och glädjen jag kände när Mårten Storm ringde och berättade att jag kommit med försvann helt. Nu kunde vad som helst hända. Träningarna satte igång och krigandet om platser likaså. Efter ett tag sattes truppen på nytt, och det var inga stora förändringar som hade gjorts.

Efter det började förberedandet inför SM. Träningsmatcher och träningar var i full gång. Stämningen i gruppen och spelet kändes bra, men det var ingenting mot hur det skulle vara på själva turneringen, säger Dahlberg till bloggen.

Att Stockholm klev in i mästerskapet som regerande guldmedaljörer och på nytt var stora favoriter är ingen nyhet, en situation man får finna sig i sett till senaste årens framgångar. – Det var tufft att vara det laget alla vill slå. Men det var bara att tänka bort och det gällde att vi kämpade som ett lag. Stockholm har nu på flicksidan vunnit guld fem år i rad, men allas resor dit har varit olika. Jag tyckte att vi hanterade det bra tillsammans och vi fanns där för varandra och gjorde allt som ett lag. Alla i laget ville vinna och alla bidrog till det.

Man inledde gruppspelet med att planenligt slå Örebro bekvämt med 10-3. – Vinst i första matchen alltid viktigt. Vi var förväntansfulla och nervösa, nu var vi igång. Vi reste oss från en sämre första period till en bättre andra och tredje. Vi satte våra chanser och många fick producera framåt. Inte vår bästa match, men vi spelade och vi vann som ett lag. Kampen om guldet var äntligen igång.

Match nummer två slutade även den med vinst mot Västmanland med 7-1, men där man även fick ett negativt bakslag på en spelare. – Andra gruppspelsmatchen och nu var vi igång på riktigt. Inför tredje perioden ledde vi med 4-0 och jag tycker att vi visar med vår höga press att det är vi som ska föra matchen. Med fina passningar och bra avslut stänger vi matchen och vinner. Men en tråkig detalj under den här matchen var att Clara i vårt lag skadade sig. Det blev ganska snart klart att skadan var allvarlig så vi gick in och kämpade för henne.

Även i match tre var man överlägsna slog ett relativt svagt Blekinge med 9-1 och man visade återigen att man var såpass överlägsna som siffrorna visade. – Första matchen i A-Hallen och vi fick känna på trycket och känslan att spela där. Vi spelar som ett lag och vi sätter återigen våra chanser. Vi skjuter och lassar mycket på mål denna matchen vilket syns på måltavlan. Jag skulle säga att vi är så pass överlägsna som siffrorna visar i denna match, det var inget snack om att vi skulle vinna.

Det var först i den fjärde och sista gruppspelsmatchen man skulle få bekänna färg på riktigt. Södermanland stod för motståndet och efter en intensiv match så vann man med 5-2 till sist. – Vår fantastiska buss även kallad “Kärran” körde oss ut till Ramdalen där trycket var på max. Vi började matchtaggen med att kolla på Stockholms killarna som briljerade ute på banan. Vi hejade och Bella tog tag i trummorna och ledde klacken. Matchen mot Sörmland var lätt den tuffaste i gruppspelet. Nu fick vi äntligen känna på riktig kämpamatch. De stod upp riktigt bra mot oss och ville vinna till varje pris. Men det ville vi också, vi gav allt i varje byte och det resulterade sig. Sörmland var fysiska och hade bra vilja, men det räkte inte för att

Efter fyra raka segrar så blev det självklart en gruppseger vilket gjorde att man lottades mot en grupptvåa – Östergötland. – Nu var det vinna eller försvinna. Det kändes helt sjukt att det var nu eller aldrig. Vi var tvugna att vinna för att gå vidare. Lite extra nerver känndes denna match. Gameplanen var väl lite samma som de andra matcherna förutom att nu var allt på riktigt. Ut och ge allt och inte tveka någonstans vilket vi gjorde. Vi kämpade som ett lag och visade att vi skulle bara gå vidare.

Östergötland besegrades i kvarten och i semin skulle det bli än tuffare. Skåne stod för motståndet och matchen gick till sist till förlängning. Inte helt oväntat så klev lagets största stjärna, Hanna Nordstrand, fram och och satte bollen. – Vart ska man börja med denna match? Nu var det semi på gång och det var verkligen allvar. Skåne är ett riktigt bra lag vilket vi var medvetna om. Vi pratade innan matchen om deras höga press och hur vi kunde spela oss ur den vilket jag tycker att vi ändå gjorde rätt bra. Vi tar ledningen i matchen med 1-0 efter första perioden. Men vi känner direkt att det inte är ingenting, och vi kan inte slappna av någonstans. De lyckas vända genom två stycken mål i PP där Skåne gör det riktigt bra. Vi ligger under matchen med 3-4 och får en avvaktande utvisning där Emma Ekenlinde petar in ett bakskott som även jag ”assar” till. Inte det snyggaste målet, men otroligt viktigt.

10 minuter förlängning stod framför oss och nerverna jag kände går inte att beskriva. Vi rullade på två femmor där jag fick vara med att kriga om vinsten. Det kändes helt sjukt och nu kan verkligen vad som helst hända. Men vi förde bollen hela förlängningen och lassade skott. Vi skulle bara få in bollen i nätet. Det var spännande och nära flera gånger. Med ca 50 sek kvar av förlängningen sätter Hanna Nordstrand den i bortre och alla känslor kommer på samma gång. Alla springer in på planen och vi känner en duns i ryggen av killarna från lektaren som också rusat in. Jag måste erkänna att jag fällde en tår, och det tror jag inte att jag var ensam om. Vi vann semin mot ett Skåne som stod upp bra, men vi var bättre och ville vinna mer. Att få stå framför publiken och köra “hoppa Stockholm” en gång till kändes helt otroligt! Glädjen och lyckan jag kände går inte att beskriva, jag är fortfarande i extas.

I finalen så skulle man få möta Västsvenska. Ett av lagen som det på förhand hade snackats om som kunde utmana Stockholm. Ett lag med flera RIG:are och spelare som även fått testa på spel med U19-landslaget. Den ultimata drömfinalen. – Att stå i final mot Västsvenska var otroligt kul! Ett bra tufft lag som vi hört mycket om. Matchuppladningen var sig lik med bra musik och den obligatoriska dansringen. Tankarna inför machen var såklart att vinna och ta hem guldet, men också njuta i stunden. Det är inte alla som får chansen att stå där på planen och representera fina Stockhlom och bidra till att försöka vinna guldet. Finalen var tuff och västsvenska var bra och fysiska. Jag fick en hel del smällar på vänster kanten, men jag tycker att domarna hanterade det bra och dömde rättvist. Med en 5-0 ledning så kändes det givet att vi ska vinna och ta hem det här, vilket vi gjorde. Västsvenska lyckas peta in två bollar, men vi har fortfarande kontrollen och kämpar och vinner som ett lag.

Även om semin var tuff så visade man i finalen att man var det starkare laget och vann med 5-2. Man tog därmed det femte guldet. Vad gjorde man då bra i turneringen? – Jag skulle säga att det som ligger bakom framgångarna är att alla vill vinna, och alla kämpar som ett lag. Något jag la märke till särskilt i finalen var att vi gjorde varandra bättre! Vi hjälpte varandra att bli bättre innebandyspelare med fina uppspel. I slutändan är det den fantastiska lagandan och viljan att vinna som ligger bakom framgångarna. Sist, men inte minst våra två fantastiska tränare/coacher Mårten & Henrik, samt såklart Lizette och Marie som stöttat och peppat oss hela vägen till guldet.

Om du ser till din egen prestation – hur nöjd är du med den? – När det gäller min egen prestation är jag framförallt nöjd över att jag kommer ur den här turneringen som en starkare och bättre spelare. Jag har lärt mig otroligt mycket, och tar med mig en massa erfarenheter. Sen kanske jag hade önskat att jag fick synas lite mer på banan och ta för mig lite mer. Men jag tycker att jag fått visa att jag är en lagspelare, och alltid vill bygga ett bra passningspel med min femma.

Om du får lyfta någon lagkamrat – vem och varför? – Den här är en riktigt svår fråga då jag tycker att alla i laget är egna på sitt sätt och bra på olika saker. Alla har verkligen bidragit med sitt och jag är otroligt glad för att jag har fått uppleva detta med dessa fantastiska tjejer. Men jag måste få lyfta mina härliga klasskamrater Thea Arvidsson och Kajsa Garpenbeck. Vilka talanger! Att jag får äran att träna med dessa två tjejer tre gånger i veckan är jag sjukt tacksam över. Med all rätt blev även Thea och Kajsa valda till All star team. En extra eloge till Thea som klev ner från forward till back under SM.

Stockholm har ju under flera år presterat starkt på tjejsidan. Vad tror du är framgången bakom detta? – Jag tror att framgången till att Stockholm tagit guld för femte året i rad är bland annat att tränarna lyckas bygga ett starkt lag. Där lagkänsla och laget är det viktigaste. Att alla i laget är villiga att ge allt för att vinna och försvara guldet.

//Rasmus

JAS Bloggen

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar