Vi beger oss till den lilla tätorten Gråbo, beläget drygt 1 mil in i landet när du svänger av från E20 vid Lerum. Du hinner passera fler rondeller än du kan räkna innan samhället växer fram och frågar du kidsen själva så är dom mest stolta över Bonum eller ”Lillan”. År 1960 så hade man 411 boende för att idag ha passerat siffran 6000. Om vi tar oss drygt 19 år tillbaka i tiden så hamnar vi på 2002, året då Lerums framgångsrika 02-kull skulle se ljuset för första gången. Noah Johansson, Oscar Johansson, Gustav Bolander och Gustav Bäckevall är kanske de mest framstående i sammanhanget från Gråbo just, där namn som Joel Ekström och Tim Svan istället placeras i Lerum. Victor Johansson fick man vänta ytterligare två år på. 

Att det skulle bli just innebandy var det ingen direkt tvekan om. Noahs pappa, Magnus, var tränare i Gråbo IBF och ”Putte”, pappa till Oscar och Victor var ledande spelare i laget som kvalade till dåvarande elitserien. Redan vid dryga femårsåldern klev Noah, Oscar och Joel in på sin första träning under ledning av Frank Pihlström samt ”Putte” Johansson själv, när ett 01-lag startades upp som 02:erna fick hoppa på. – Jag minns att vi tränade i en liten och trång idrottshall, kallad vattenpalatset. Har för mig att vi var ganska många, tror alla var födda 01, förutom jag, Noah & Joel. Men vet att intresset ökade och det var fler och fler födda 02 och 01 som gick med! Man tyckte det var hur roligt som helst att få spela innebandy med sina bästa kompisar, säger Oscar kring första tillfällena han fick prova på innebandy. 

Där blev det dock bara något år. Därefter startades ”Bagheera” upp där 02:erna var först ut att få prova. Bagheera som än idag finns med i Lerums verksamhet och är riktat mot de allra yngsta spelarna där man på hemsidan kan läsa ”med lekfulla metoder utvecklar barnens motoriska rörelser” – det handlar alltså om mer än enbart innebandy. Noah och Joel valde dock att stanna i 01-laget ett par år till. 

Det var först några år senare som det började trappas upp ordentligt. 02:erna hade blivit många och delats upp. ”Tigers” var gänget där killarna rån Gråbo spelade och ”Panthers” innehöll spelarna som bodde inne i Lerum. Även om man tillhörde samma förening så fanns det en viss rivalitet lagen emellan där Tigers var det starkare av dem i det här sammanhanget. – Det fanns ju rivalitet, båda lagen ville alltid vara bäst. Att byta lag emellan var något alla visste att man inte gjorde helt enkelt, säger Noah. 

Utvecklingen i sig gjorde att fler spelare hoppade på. Flodafostrade Mattias Lövenfors och Jesper Hallqvist var två exempel som båda anslöt till Tigers. Två spelare som idag spelar på en fortsatt hög nivå då Mattias Lövenfors via RIG numera återfinns i FBC Kalmarsund och där Jesper Hallqvist är en del av Lerums A-lag. 

Även om 02:erna hade en kull som osade av talang så fanns det vissa frågetecken. Noah Johansson valde tex att byta till spel i Partille och det uteblivna samarbetet lagen emellan gjorde det svårt att ta nästa steg. – Jag bytte för att det kändes rätt för min utveckling då, säger Noah. 

Vad upplevde du fanns i Partille som du inte fick i Lerum? – En tydligare skolning som hjälpte mig i utvecklingen, innan hade jag fått lära mig mycket själv eller av pappa. 

Utöver Noah så kom även Elias Fischer (född 2001) och fler spelare fanns i omloppet. Men det var första nästa år när även Oscar Johansson tog klivet över som det började ställas en del frågetecken. – Jag kände att jag ville ha en ny utmaning och komma till en ny miljö. Jag fick ett bra intryck av ledare och gruppen och att det skulle vara bra för min utveckling. Sen att träna och spela med ett år äldre spelare såg jag positivt på, jag tror det utvecklar en mycket i ung ålder, säger Oscar. 

Då Partille hade ett par duktiga 02:er sedan tidigare som tex Jacob Almström och Marcus Burman så kunde man bilda en stark 02-femma och än fler spelare från Lerums 02-kull var på besök, men tog aldrig klivet. En av de som stannade och aldrig hade tanken på något annat var Joel Ekström. Även om en viss oro fanns så var beslutet för egen del tydligt. – Ja självklart blev det en orokänsla och jag undra vad det var som höll på, men i sådan tidig ålder tyckte inte jag det var värt för egen del att röra på sig, jag kände att min egen utveckling blev bäst i Lerum.

För Lerums del så skulle man se till att göra två oerhört viktiga rekryteringar på ledarsidan som såg till att framtidens utfall skulle bli som det blev, annars hade det nog sett annorlunda ut. Andreas ”Frazze” Franzén som hade flera år bakom sig i klubbens A-lag hoppade in som tränare för P02 samt fanns med i USM-staben. – Jag hade precis slutat spela själv i Lerums herrlag och tänkte njuta av ledigheten när Pontus Larsson ringde om ett tränaruppdrag för Lerums P02.Första tanken var att komma ner och hjälpa till en gång i veckan, men när man väl var där så blev det att man gick in för det helhjärtat. Snabbt blev det tre pass i veckan plus två matcher i alla fall, säger ”Frazze”. 

Och med ”Frazzes” intåg började man strukturera upp saker och fick andra ögon på vad som behövdes göras. – Min spontana tanke var direkt vilket talangfullt gäng det var och hur individuellt skickliga alla var. Så det jag jobbade mycket med i början var försvarsspelet. Men framförallt ställde jag väl höga krav på hur varje träning skulle genomföras av killarna.

Den andra rekryteringen var ingen mindre än Anton Olofsson. Olofsson som hade varit ett år i Lockerud som spelare, men även som ansvarig för klubbens JAS-lag, återanvände till Lerum. Dels i en roll som nyckelspelare i A-laget, men även som ansvarig för P01-gruppen samt USM-laget. – Egentligen var jag intresserad av att fortsätta träna JAS som jag hade gjort i Lockerud, men efter ett möte med Johan Ekström så lyckades han få ner mig på en träning och där efter blev jag kvar.

Liksom ”Frazze” så kunde även Olofsson relativt tidigt identifiera vad han ansåg var viktigast att fokusera på. – Killarna var ju väldigt unga men redan ganska väl utbildade i det tekniska. Jag började med att försöka lära dem grunderna i hur man spelar innebandy i mina ögon kan man väl säga. Vi började sätta ett spelsystem och strukturera upp vad vi ville göra på planen, hur vi gjorde det och varför vi gjorde det.

Ekström som var kvar och fick just Olofsson som tränare påpekar hans vikt och betydelse. – Otroligt viktig, utan Anton hade inte Lerum vart där dem är idag och inte vi 02:or heller för den delen. För min egen del har Anton betytt väldigt mycket, ser alltid små saker i sitt spel som man behöver utveckla samt att han fortsätter pusha på det man gör bra, säger Joel. 

Redan USM för 01:erna kunde Lerum prestera starkt. Man tog sig till regionsslutspelet och väl där hade man en 2-0 ledning mot Lindås i semifinalen. Dock orkade man inte hålla emot och Lindås vann till slut med 2-3 där det ska tilläggas att Ledberg till sist var laget som gick vidare till Festen. En av de mest framstående var självklart Joel Ekström. – Ja ’helt okej’ var det iallafall, men det är klart aldrig nöjd när man inte når sina mål. Men det var bra prestationer rakt igenom tycker jag, men framförallt fin läropeng till året efter!

Även om Partille i sin tur gjorde snarlika resultat i sitt regionsspel där man åkte ut mot Hovslätt (som sedan vann SM-guld), så blev det något av det sista som ”Lerumskillarna” gjorde i Partille. Senare under sommaren valde man att återvände till Lerum efter ett, respektive två år i grannklubben. – Jag kände att Lerum hade en bättre framtid för mig och att vi hade ett väldigt starkt JAS- lag speciellt då, plus USM-lag. Samt att jag även fick träna med Allsvenskan och ta steget upp, säger Noah. 

Oscar är inne på samma spår och med de två så följde även Marcus Burman som skulle växa fram till en en nyckelspelare. –  Lerum kunde presentera en bra lösning för mig. En stor faktor var att jag dels skulle få ingå i den allsvenska truppen, vilket jag såg som en bra utmaning och en bra miljö att utvecklas i. Sedan skulle jag även få en stor roll i JAS-laget. Dessutom fick jag ett väldigt bra intryck av Anton som tränare. Och till sist skulle det bli extremt roligt att få spela med sina bästa kompisar igen, som man spelat med i princip hela sitt liv, säger Oscar. 

Även om man hade ett oerhört starkt lag så var det nära att ta slut redan i första kvalrundan. Man lottades in i den lokala gruppen med Partille, Varla och Lindome. Både Lindome och Lerum (som då gick under namnet Aspen) vann sina två inledande. När man sedan ställdes mot varandra så var ställningen 4-4 i slutskedet av matchen när Lindome var en stolpträff från att ta ledningen, där istället Ekström kunde göra 5-4 i sekvensen efter och rädda laget från ett fiasko. – Det var nog en hel del underskattning antar jag och vi trodde väl att det skulle gå lättare en vad det gjorde, säger Noah. 

Mitt i all glädje och framgång så fanns det självklart även motgångar. I SDF-SM så var Västsvenska topptippade med hela nio spelare från Lerum (Lövenfors från RIG, men tidigare Lerum). Även om man lyckades knipa en andraplats i en tight grupp så blev det sedan respass i kvartsfinalen mot Östergötland som sedan skulle vinna guldet. – En väldigt stor besvikelse såklart. Tyckte vi hade ett bra lag och kändes som att vi hade bra förutsättningar för att gå långt. Men sedan fick vi tuffast möjligast motstånd redan i kvartsfinalen, som vi sånär lyckades slå ut. SDF-SM var ett stort mål för mig och var något som man hade sett framemot väldigt mycket. Men som sagt, en väldigt stor besvikelse. Bland en av de tyngsta förlusterna i karriären, säger Oscar Johansson. 

Än tuffare att man hade ledningen med både 0-2 och 1-3, men aldrig lyckades knyta ihop säcken. – Vi blev bekväma och passiva på något sätt. Vi slutade skapa chanser framåt och fick försvara hela tiden. Kändes som att vi blev rädda för att förlora och därmed vågade vi inte spela anfallspel för vi inte ville tappa bollen på fel ställe.

För många är SDF-SM en stor chans att visa upp sig där även Innebandymagazinets klassiska ”Talanglista” hjälper till att sätta lite extra hype på turneringen. – Jag skulle säga att SDF-SM är ett ypperligt tillfälle att kunna visa upp sig. Det är ett stort innebandy-event och det är massvis med tränare och scouter som kollar, tillexempel är ju U19 förbundskaptenen på plats. Så det är klart att man under SDF-SM har stor möjlighet till att visa vad man går för och därmed kunna bli ”upptäckt”.

I januari månad, dagar innan andra rundan av årets USM-upplaga skulle starta så kunde Lerum få in ytterligare ett starkt tillskott i form av Markus Berntsson som framöver också skulle bli en U19-landslagsman. – Det var ett ganska självklart beslut för mig. Jag spelade i en liten klubb som heter Ale utanför Göteborg. När jag hade varit och tränat med Lerum några gånger så växte beslutet att satsa på innebandyn fram och då var Lerum ett självklart beslut för mig. Ser man till utvecklingsmöjligheter i Sverige så är nog Lerum ett av de bättre alternativen att välja.

Vad skulle du säga var den stora skillnaden sett till helheten i Lerum? – Ja själva sättet hur man jobbar med unga överlag. När jag kom till Lerum så var Anton och Frazze tränare för JAS- laget och bättre hade det inte kunnat bli. Att få ha två så duktiga tränare i en så tidig ålder gör extremt mycket. På sättet man blir skolad som innebandyspelare i Lerum gör att man har en extremt bra grund att alltid falla tillbaka på. Sen är det ju klart att själva vinnarmentaliteten blir annorlunda. Spelar man i Lerums JAS eller A-lag så finns inte förlora. Det ser man inte minst på när Lerum vinner 23 raka matcher i division 1 och går upp till allsvenskan. Det är samma i jas. Nu har jag inte exakt antal vunna matcher men tror inte de är jättemånga där heller.

I omgång två blev det på pappret självklart tuffare. I sin grupp hade man Alingsås och Örebro där hemmalaget Alingsås väntade i första. Lerum passade på att vila båda Johanssons och Ekström i den första perioden, men efter en trevande 1-3 ledning fick man förtroendet i period två. Väl där gjorde var man inblandad i totalt åtta av nio mål på 15 minuter innan man snällt fick sätta sig och vila igen. – Det var en väldigt händelserik period, vill jag minnas. Våran femma var väldigt samspelta sedan innan och vi hade bra stäm den perioden. Vi växlade upp ordentligt och gjorde nog mål i nästan, om inte alla byten vi spelade. Har nog aldrig varit med om något liknande, säger ”Ogge”. 

Det blev storseger där och faktum är att Lerum egentligen aldrig var hotade i någon av de återstående matcherna mot Örebro, Lindås eller Linköping. – På förhand trodde man att det skulle bli riktigt tufft, åtminstone efter gruppspelet. Både Lindås och Linköping trodde jag skulle bli svåra matcher mot. Men kändes som att vi fick otroligt bra träff och gjorde riktigt bra prestationer, framförallt mot Linköping i kvalfinalen där vi startade oerhört bra och gick ifrån tidigt i matchen.

När Lerum hade kvalificerat sig stod det även klart att Ingarö, Sundsvall och Växjö hade gjort detsamma. Lerum skulle så småningom lottas emot Ingarö, Stockholmslaget med flertalet stadslagsspelare. Att man sedan hade en annan syn på sina chanser kontra vad vissa experter trodde, det var tydligt. – Enligt innebandymagazinet var vi inte favoriter, men vi själva hade jobbat mot det guldet sedan vi åkte ur i regionsslutspelet året innan och vara ganska övertygade om att våran prestation skulle avgöra utfallet av finalspelet då vi kände att vi var huvudet högre än övriga tre lag, säger Anton Olofsson. 

Drygt tre månader emellan regionsspelet och innebandyfesten – hur mycket hann ni egentligen slipa på? – Vi var inne i en process som vi egentligen bara jobbade vidare med då nästan alla spelare även spelade i JAS. 

Och just JAS var man faktiskt nära att lyckas i med. I playoff två så ställdes man emot Växjö där man var ett öppet mål ifrån att spela med dubbla lag på Festen. Istället kunde Ludvig Öberg hitta bortre krysset och förstöra Lerums chanser där – frågan är hur man hade orkat prestera med två lag på plats och om guldet hade varit inom räckhåll ändå? – Det där blir ju en hypotetisk fråga men klart det hade blivit tuffare, däremot absolut inte omöjligt.

Väl på plats ställdes man alltså mot Ingarö, där man hade både en 3-0 ledning följt av 4-1 ledning med drygt 10 minuter kvar att spela. Det blev vinst med 4-2 till sist. – Vi gör egentligen en ganska dålig match och kommer faktiskt aldrig upp i någon bra nivå utan det tror vi vann mer för att vi har en hög lägsta nivå och mycket spets i laget som gjorde att vi vann, säger Noah. 

I finalen så väntade Växjö, hemmalaget med ett visst publikstöd, men även en viss press. Det såg dock bra ut – man hade en 3-0 ledning och Lerum var i ordentlig gungning. – Egentligen exakt samma sak att vi spelade egentligen väldigt dåligt och var inte alls med de första två perioderna och inget stämde. Samtidigt som Växjö hade läst på och stängde ner oss och det vi ville göra vilket gjorde att vi fick ändra om en del och byta gameplan lite. 

Och vilken scenförändring man fick till. Tränarstaben stod för ett par drastiska förändringar där man bland annat satte ner Noah på backen. Ekström reducerade i powerplay, gjorde därefter sitt andra innan Victor Johansson satte kvitteringen. Ledningsmålet prickades in av Oscar Johansson, en mäktig soloraid längs högersidan innan ett perfekt avslut. Ett mål och ett målfirande som än idag anses som klassiskt. 

Efter framgångssuccen med juniorlaget så fick Olofsson förtroendet att ta över klubbens A-lag som då precis hade åkt ur Allsvenskan, där han till sist kompletterades av Ludwig Bengtsson. Ett rejält omtag gjordes och man ställde en ung trupp på planen där Joel Ekström självklart var ett av de tongivande namnen. Han intygar att vikten av Olofssons signing var tung. – Otroligt viktigt! En tränare som vi alla kände oss trygga med och vi visste vad vi fick ut av honom. Mycket kunskap och en tränare som ville vinna till varje pris. Tror det var där föreningen börja komma in i elitsatsning på riktigt!

Att man fortsatte krossa allt och lite till var ett faktum. 23 raka vinster i division 1 och i JAS-serien snittade man 12 mål och tappade enbart poäng mot Hovslätt i en toppfight. – Vi fick en bra säsong där som jag tror många av oss behövde, bygga på lite självförtroende inför åren som skulle komma! Vi var ju många som var med året innan den succéartade säsongen, vi blev ju under den säsongen i allsvenskan på något sätt ovana att vinna och ha en vinnarkänsla. Det blev en mycket viktigt säsong för oss alla.  

En av de som ställdes mot Lerum just den här säsongen och som haft med flera av spelarna att göra innan är Hovslätts målvakt Philip Axelsson. Bland annat så var han högst delaktig när man slog Lerum i JAS med 4-2 där han stod för en magisk insats. –Matcherna mot Lerum i JAS-åren va alltid dom roligaste matcherna. Man visste att det skulle bli tuffa och bra innebandymatcher, Det kom alltid mycket publik. Det är många bra innebandyn spelare men också väldigt mycket heta känslor i dom matcherna. Som motspelare hatade man spelare som Joel, men man älskar att ha han i de egna laget. Dom jag känner från Lerums 02 är blyga och försynta utanför planen, men på planen gör dom allt för att vinna, säger Axelsson. 

Ett bevis på prestationerna i sig var att man hade hela sju spelare till det då första Bosönlägret som ägde rum i februari månad. Utöver Johansson, Johansson, Ekström och Berntsson så fanns även Gustav Bolander, Tim Svan och Marcus Burman med och utan att överdriva kunde det likaväl funnits något namn till. – Klart att det är starkt att ha med såpass många spelare, vanligtvis brukar det kanske vara på sin höjd 3-4 spelare från samma lag. För klubben betyder det mycket, någonstans är det ett kvitto på att man har en bra miljö för unga spelare. Tror ju inte att det är en slump att många spelare är med från samma lag. Personligen betydde det väldigt mycket, U19 var ett stort personligt mål som många av oss hade gemensamt. Så att få göra den resan med några av sina bästa kompisar var speciellt och väldigt roligt framförallt, säger Oscar Johansson. 

För att sätta det hela i ett sammanhang av succésäsongen som genomfördes så kunde Joel Ekström den säsongen sluta på 79 poäng på 31 matcher, Noah Johansson med 85 på 32 matcher och Oscar Johansson på 30 på 32 matcher. 

Efter att det stod klart att kvalspelet ej skulle äga rum så gick Lerum direkt upp till Allsvenskan och placerades som förväntat. Många trodde nog att man skulle värva en del rutinerade pjäser, men det unga laget blev ännu yngre. Flera mer etablerade spelare tackade för sig och istället flyttades en drös 01-02:er upp istället. Tvivel hos ”experterna” väcktes och snacket utifrån var att man skulle få det tufft och hamna i bottenstriden. Inom laget var tongångarna andra dock. – Vi visste vad vi kunde och var väldigt trygga i det så det spelade ingen roll vad folk skrev och sa utåt, säger Noah. 

Vad var största skillnaderna mot att komma upp till Allsvenskan kontra division 1? – Det var väl att alla lag var bättre och det fanns inte dom ”lätta” matcherna som det fanns i div 1. Kvalitén på spelarna är också en stor skillnad då alla är mycket skickligare individuellt.

Man nöp en poäng borta i premiären mot Nykvarn för att sedan besegra Onyx med övertygande 9-2. Första stjärnsmällen kom borta mot Örebro då man förlorade med 12-7 och bjöd på en hel del bakåt. – Ja vi inledde starkt! Vi åkte upp mot Nykvarn hämtade med oss ett bra självförtroende samt mycket att bygga vidare på. Sedan hemma mot Onyx där vi kanske inte gjorde vår bästa match men vi byggde på vårat självförtroende, tog med oss ett bra anfallsspel. Örebro – vi trodde vi var bättre än vi var, vi gick in med en inställning där allt löser sig, men så enkelt var det inte, man måste jobba för varje centimeter som nykomlingar och det gjorde vi inte den matchen vilket då resulterade i ett totalkaos, säger Ekström. 

Även om säsongen därefter hade sina toppar och dalar där man kunde blanda imponerande segrar mot Karlstad med bottennapp i andra änden så stod man till sist med allt i egna händer då man i sista omgången hade chansen att nå kval. – Mycket som låg bakom allt är vårt hårda slit och njutningen av att ligga som underdogs, vi tog alla matcher som en SM-final och vi slet hårt för att hitta vår grundplåt vid varje prestation!

Under den ändå succéartade säsongen som det blev, trots det bittra avslutet så fanns det sidospår. U19-landslaget var i allra högsta grad involverat och ställde en del krav på planering, träning och återhämtning för flera av spelarna.  – Tycker mest det var kul och det var ganska lätt ändå att ha fokus på det man skulle hela tiden så hade inga problem att kombinera det, säger Noah. 

Det stod klart till sist att tre spelare från Lerum skulle få representera Sverige i det uppskjutna VM:et i Tjeckien. Inte helt oväntat – Oscar Johansson, Noah Johansson och Joel Ekström. – Det betydde såklart väldigt mycket och något man drömt om sen man var liten, att få representera sitt land är alltid en ära, säger Noah. 

Som de flesta säkerligen vet vid det här laget så uteblev dock resultatet. Efter en semifinalsförlust mot Tjeckien så lyckades man till sist ta en bronspeng, men trots det ett misslyckande i mångas ögon där guld alltid är målsättningen. – Det var sjukt jobbigt att åka ut redan i semi och det tog ett tag att smälta det, men nu såhär långt efter tänker man inte på det så mycket mer en att man ska göra allt för att inte känna den känslan igen. 

Oscar som började U19-processen i Lerums tröja, gjorde dock klart under våren att han istället kommer tillhöra FC Helsingborg kommande säsonger. – Kände att det bästa för min utveckling var att byta miljö. Helsingborg kunde presentera en bra lösning för mig och det kändes som att FCH hade något spännande på gång, samtidigt att det kändes rätt i tiden att ta steget upp till SSL. Det var ett oerhört svårt beslut, men kände att jag fick prioritera vad som är bäst för mig som innebandyspelare.

Däremot så kunde både Joel och Noah skriva på nya avtal med Lerum och därmed fortsätta satsningen mot SSL i den röda tröjan, trots erbjudande från lag högre upp. – Valet blev tillslut ganska lätt, kände att jag iallafall ville ha minst ett år till i Lerum att utveckla mig själv och även laget. Jag tror för min egna personliga utveckling med större roll här i Lerum kommer gynna mig i framtiden, säger Ekström och Noah fyller på: 

– Ta chansen att spela upp Lerum till SSL lockar för mycket för att inte göra det, det kändes lite som det var nu eller aldrig och då var jag tvungen att ge det chansen.

Och där är vi idag. Oscar i full fart med att etablera sig i FCH. Tim Svan finns i Lindås och Markus Berntsson i Warberg. Kvar i Lerum som fortsatt slåss i den södra allsvenskan har vi Noah Johansson, Joel Ekström, Marcus Burman, Jesper Hallqvist, Gustav Bolander och då även lillebror Victor Johansson.  Det återstår att se vart vi landar när säsongerna summeras, men klart är att det kommer troligtvis dröja innan vi får se en liknande kull igen. 

//Rasmus