Turerna har varit många – beskeden har kommit med jämna mellanrum, men allt som oftast snarare väckt mer irritation än lycka. Jag tror utan tvekan att folk har förståelse för nuvarande situation och pandemi vi lever i. Det som jag tror gnagt mest är kommunikationen och det som rör omkring. Besked som ska komma, som kommer i dagens sista skede. Förmågan att inte kunna göra upp tydliga alternativ och lösningar. Förmågan att inte kunna kommunicera om hur man ser på att t.ex. ändra åldersgränserna i JAS framöver – saker likt detta. Att vara verksam inom en förening kring att planera matcher, boka hallar och liknande kan heller inte varit det roligaste att få göra ett merjobb flertalet gånger om. Jag tror mer man från början skulle satt ett tydligare besked kring en återuppstart i mars eller dylikt för att ge mer ro – åt både spelare, ledare och ideellt verksamma.

Det oerhört synd om 02-kullen på killsidan och 03-kullen på tjejsidan. Två årgångar som riskerar att missa två upplagor i princip när det väl ska tävlas om det och avgöras. Spelare som har möjlighet att kunna få två guld på sina meritlistor och få uppleva något oerhört stort. Fjolårets besked var ganska väntat. Mitt i en uppblåsande pandemi så var det bara att blåsa av rubbet och ställa in – något annat hade varit korkat.

Att man startade upp det här året när vi trodde att vi såg en ljusning på allting, det kändes också fair. Utefter särskilda restriktioner och ett stort eget ansvar på spelare, ledare och alla runtom som är involverade. Och helt ärligt tror jag inte att just lagsporten är den mest avgörande faktorn i den här utbredningen av coronaviruset – jag tror snarare att man ska vara, eller borde ha varit, oerhört försiktig när man pratar om just ungdoms och junioridrotten. För vissa ungdomar kanske det är enda chansen till ett socialt umgänge. Enda gången man under ett par timmar i veckan känner att man passar in, får vara den man är och kan få känna en glädje och frihet. Chansen att kanske få komma bort ifrån en trasig vardag och hemmiljö för att kunna få andas och släppa något från sina axlar. Jag har därför svårt att förstå varför ”Lösningen” ska vara att man bommar igen alla ungdomsidrott, men istället låter skidverksamheten och dylikt rulla på. Jag tror snarare effekten blir att vi kommer tappa ungdomar inom idrotterna, vi kommer få fler hemmasittare och troligtvis även ett mer utbrett spektra av psykisk ohälsa och dylikt.

Om vi nu släpper de bitarna och ser på avslutningen av säsongen – som vi förhoppningsvis får genomföra. Men hur gör vi det? Viggo Ekebjär från Falun delar med sig längre ner av sina läsvärda tankar. Ser vi på grupperna så är de flesta bara 2-4 matcher in i princip. Det är svårt att bedöma utifrån inledningen vilka som är ”bäst”, om man skulle hoppa direkt in i ett playoff. Det kanske finns lag som inte ens vill spela klart? Det som är mest ”fair” för samtliga är att man spelar klart grupperna i enkelmöten. Sen är frågan – hur många lag ska gå vidare från grupperna? Jag tror på färre lag för att fortare få fram färre lag och samtidigt ha mindre lag i omlopp. Kanske att en eventuellt fest egentligen borde bara ha fyra lag för att ha än mindre spelare och ledare samlade på samma plats. Det återstår att se!

Jag vet att vissa diskuterat en eventuellt höjning av JAS-åldern. Att nästa år får även killar födda 2002 och tjejer födda 2003 chansen på nytt. Utifrån det vet jag även att det finns ytterligare olika funderingar och aspekter. En del var helt enkelt att efter säsongen 21/22 så har både spelare födda 2002 och 2003 gjort sitt sista JAS år (03-04 på tjejsidan då). Ett dubbelår – visst, absolut tänkbart i teorin.

Det andra förslaget är helt enkelt att höja JAS-åldern ett år och fortsätta köra på det framöver – något som varit diskussion om länge på tjejsidan. Det finns ju ett problem i det hela som uppdagas redan idag – att väldigt många spelare i den åldern redan är uppe på seniornivå, främst på damsidan, men även på herrsidan. Hur skulle det då funka att kombinera om man höjer åldern ett år? Jag tror isåfall att man måste ge turneringen ännu mer STATUS så att den prioriteras högre och att fler spelare kan ha den som sitt huvudsyfte.

Viggo Ekebjär, till vardags målvakts i Faluns division 1 och JAS-lag, säger såhär

”I fredags kom beslutet att det inte blir något mer seriespel från Allsvenskan herr och neråt, detta tog såklart hårt på många av oss innebandyspelare i Sverige. Även fast jag och mina lagkamrater i Falun blir snuvade på eventuellt avancemang upp till Allsvenskan så kan jag tala för många av oss som har åldern inne att det är den eventuella nedstängningen av JAS som tar hårdast. Kanske hårdast för oss 02or, om JAS skulle stängas ner betyder det inte bara att man går miste om eventuella minnen för livet som playoffsen och innebandyfesten skapar. Utan de betyder också att vi 02or har gjort våra sista junior matcher. Jag och alla vi 02or är såklart förstående över rådande situation och det stora trycket på innebandyförbundet MEN det finns lösningar som man kan ta till för att få till en avslutning på JAS säsongen. Om man kollar på NBA och NHL så hade de i slutspelet något som kallades för en ”bubbla” där blev alla spelare, ledare och domare coronatestade och sattes sedan i karantän med strikta regler innan och under slutspelets gång i bubblan. Detta är något som ja tycker att innebandyförbundet iallafall ska kolla på som lösning. Om det inte går att få till så är det ett måste att förlänga jas åldern 1 år temporärt för oss 02or. Att tappa två av de roligaste säsongerna i mångas liv kommer med stor sannolikhet resultera i att många faller bort från sporten i brist på motivation.”

 

//Rasmus