JAS-bloggen
Intervjuer

Kullen som valde grannlandet: ”En division 1 spelare kan ha show i Norge”

För ett par år sedan när 97-kullen växte fram så pratades det främst om namn som Casper Backby, Simon Berg, Simon Götz, Karl-Johan Ahlroth och Anton Åkerlund bland annat. Bakom den yppersta skaran med de 20-30 namnen som då främst var aktuella för U19-landslaget och de sammanhangen så fanns det en mängd andra spelare som vi numera finner i vårt grannland i väster, Norge.

Det norska innebandyförbundet bildades 10 år efter vårt eget i Sverige, nämligen 1991. Att den norska innebandyn fortsatt ligger efter oss i utvecklingen är inte så konstigt, där man ofta jämför deras högstaliga med istället vår Allsvenska och divison 1/2. Om man tar en titt på det norska innebandyförbundets hemsida och kollar över poängligor kan man göra upptäckten att det i princip finns svenska spelare i varje lag och att flera av dem noteras för mycket poäng och har viktiga roller. Vi finner främst en stor skara av 97-kullen där flera av dem känner varandra och kommer från Västerbotten-distriktet. Felix Selin, Albin Holmberg, Gustav Karlsson, Axell Wallgren, Christoffer Ström och Gustaf Rönnholm bland annat, där samtliga förutom Selin och Ström, med meriter från SDF-SM med Västerbotten säsongen 14/15. 

För ett par år sedan så var Gamla Stan ett lag på framfart i Juniorallsvenskan med sin fina 97-kull där man säsongen 15/16 tog sig hela vägen fram till Innebandyfesten, där man då året innan varit med och spelat upp klubbens A-lag från division 2 till division 1 också. Väl på Innebandyfesten lyckades man till sist ta en bronspeng efter att ha slagit Partille i den matchen. Då hade man en fruktad förstafemma med stjärnan, spelgeniet och snipern Anton Åkerlund på vänsterkanten, spelmotorn och navet Albin Holmberg på centern, grovjobbaren och den nyttige Felix Selin på sin högerkant. Bakom sig hade man righftattade Oskar Tafvelin, en lång spelare med bra räckvidd och en fin bollkänsla, samt Philip Sandström, även det en lång back med fina tvävägskunskaper. 

Redan den säsongen så kunde Åkerlund som var den mest framstående och lovande, spela på en dubbellicens med Dalen i SSL, en klubb som han senare tog steget till permanent där han än idag återfinns och numera är en viktig SSL-pjäs som snittat en poäng per match senaste två åren och som kan vara ett namn att testa i landslaget på vänsterkanten inom något år eller två när flera andra tongivande namn lämnar den verksamheten. 

För de andra har karriärerna tagit lite andra vägar. Sandström var en säsong i Allsvenska Wibax innan det därefter blev Dalen och den andra satsade Umeåklubben, nämligen Team Thorengruppen och deras division 2-lag. Tavfelin valde efter ytterligare två säsonger i Gamla Stan, spel i Luleå och till sist Wibax, ett lag som nu åkte ur Allsvenskan denna säsongen efter ett par tuffare år. 

Selin var Gamla Stan trogen fram till denna säsongen, där hans poängskörd kanske sviktade något under de senaste åren efter framgången i JAS-laget. Inför denna säsongen så fick Skellefteålaget klara sig utan Selin som istället valde en flytt söderut och över gränsen till Oslo för spel i IK Akerselva. – Ville testa något nytt och då blev det Norge och Akerselva. Mest på grund av att ”Hobbe” spelade där, men också för att Amir och Paolo, som var tränare och sportchef i Akerselva är gamla vänner. Därför blev det ett mer naturligt val. Valet hade i princip inget med det sportsliga att göra, utan mer bara för att det var ett äventyr.

Selin som nu under sin första säsong kunde noteras för 19 poäng på 20 spelade matcher där hans Akerselva slutade på en niondeplats, precis utanför slutspelsstrecket. – Katastrof från min sida, tror 15 av dom 19 poängen kom i dom första matcherna, sen andra halvan av säsongen fick jag inte till det. Fanns inte så höga förväntningar på laget innan säsongen så det var en ganska väntad placering, men alltid tråkigt att inte ta sig till slutspel.

Holmberg däremot var inför denna säsongen redan inne på sitt tredje år, då han efter en bra poängsäsong i Gamla Stan 16/17 lämnade laget. – Stämmer, ville testa något nytt kombinerat med innebandy så då kändes Oslo som ett perfekt äventyr både för innebandyn men även utanför innebandy. En divison 1 spelare kan ha show i högsta serien i Norge. 

Han var alltså 19 år gammal och hade då två raka säsonger bakom sig i division 1 och att komma till det norska seriesystemet var en omställning. – Serien är som en bergodalbana, topplagen är allsvensk nivå medans bottenlagen kan vara divison 2 nivå så är väldigt stor skillnad. Många lag som är mediokra, men har toppspelare som är bra. Sen är det mycket hawaii-spel och mycket individuella prestationer. Så var svårt att komma in i det till en början. 

Att det finns en ekonomisk aspekt i Norge erkänner Holmberg och att man får en viss stämpel, även om det självklart finns lite andra aspekter också. – Du tjänar betydligt mer, men samtidigt så är det väldigt dyrt att leva i Norge så du bestämmer lite själv hur du vill leva. Du kan spara mycket pengar men kan också gå plus/minus noll. I laget blir du väl lite behandlad som ett proffs, men är exempelvis väldigt lite publik osv så du känner dig inte som ett proffs så sätt. 

Rönnholm däremot hade efter SM-silvret i Linköping en fin utveckling då han under sin tre sista år noterades för totalt 116 poäng i division 1/Allsvenskan med Dalens andralag vilket är ett klart imponerade resultat. Trots det bestämde han sig för en flytt till Norge och nämligen Stavanger där klubben Sandnes hör hemma. – Jag kände att jag tappat lite motivation och jag behövde en liten nytändning och testa på ett litet ”äventyr” och då kom Sandnes med ett bra erbjudande så då var det bara att tacka ja.

Ett avtal som innefattade att han slapp arbeta och kunde därmed fokusera på ett enbart spela innebandy. – Möjligtvis litegrann, men känner att det var utvecklande att testa på att bo i en annan stad och i ett annat land samt att dem spelar helt annan innebandy där så det känner jag var utvecklande för mig.

Vad skulle du säga skiljer mot den svenska innebandyn och vad är det för nivå?

-Det är lite mer ”Hawaii innebandy” än vad det är i Sverige och kanske inte så mycket taktiskt utan mest bara tuta och köra men det är väldigt underhållande för publiken. Skulle säga att nivån är ungefär som allsvenskan/divison 1 i Sverige, de bästa lagen i norska ligan hade kunnat spela allsvenskan i Sverige utan problem.

Att det var just spelare från samma årskull och från ett snarlikt område som under de senaste säsongerna nu hamnat på den andra sidan gränsen tror han handlar mer om en slump än något utstuderat mönster från de norska klubbarna. – Kan vara så att man vill åka över några polare så därför det kan ha blivit så att många är samma ålder och från samma stad annars så är det nog bara slumpen att det är så många från samma årskull. 

Rönnholm som gjorde 21 poäng på sina 11 matcher när säsongen avbröts av Covid-19 och hur framtiden ser ut är inte klart i nuläget. – Har haft kontakt med lite olika klubbar och har inte bestämt än så vi får se vart man hamnar. 

Han rekommenderar dock fler unga spelare att våga testa samma grej. – Ja verkligen, det är ett bra alternativ om man är sugen på ett litet äventyr.

Det återstår att se om fler spelare väljer att testa vingarna i grannlandet. Det är trots allt fler och fler som gör det och så även tränare på senare dar. 

Foto: Rune Halvrosen, Innebandyavisen.no

//Rasmus

JAS Bloggen

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar