2002 blev man föräldrar första gången till en pojke vid namn Mesud. Vid lite mer än ett års ålder så skulle Mesud bli storebror då Albina och Mirsad väntade tvillingar. 28 maj så föddes Adna och Adla med 1 minut och 59 sekunders mellanrum på Danderyds sjukhus där alltså Adna är storasyster i det här fallet.

Första sporten som tvillingarna kom i kontakt med var inte helt oväntat fotboll – en sport som för många är den första som utövas. Man inledde sin sejour i Vallentuna damfotboll. – Vi började direkt när vi var små med ”boll-lek” och sen spelade vi det i nio år, säger Adla till bloggen.

Fotbollen fanns som sport i kombination med bland annat dans, men det var aldrig i den utsträckningen att det satsades såpass hårt. – Vi körde mer för att det var kul.

Inte helt oväntat så spelade tvillingarna tillsammans även i fotbollen med framgång. – Vi hade väl spelförståelse och bra skott.

Första kontakten med innebandyn kom via familjen då storebror Mesud själv spelade i Vallentuna IBK. – Vi hade kollat lite på brorsan, men vi var inte jätteinsatta direkt, vi tänkte liksom inte att det var något roligt, säger Adna.

Trots det så blev det alltså innebandy som blev sport nummer två när man sökte något alternativ till fotbollen. – Vi började säsongen 14/15, då vi kände att vi ville spela något mer än fotboll. Så vi bestämde oss för att ringa till våran bästa vän och vi frågade om hon ville provträna med oss. Så vi åkte till XXL och köpte varsin innebandyklubba och sedan åkte vi på våran första träning som spelades med Vallentuna IBK.

Kompisen i fråga var ingen mindre än Emilia Viart som inför denna säsongen valde att byta Täby mot Väsby AIK istället. – Jag kommer ihåg att jag först var lite tveksam för visste inte riktigt om innebandy var min grej då jag höll på med andra aktiviteter just då. Sen tänkte jag ”varför inte” och att det var värt att prova på.

Sagt och gjort – tvillingarna Hasanagic och Viart tog sig ner till Hammarbacken Sporthall för att genomföra första träningen som leddes av Fredrik Lundén som minns tvillingarna. – Det kom två små tjejer som ville prova på innebandy, dom hade allt med sig, ombyte, skor och klubba. Vi värmer upp och leker lite och man ser att dom är vana att röra på sig då dom spelar fotboll.

Detta var alltså premiären på en innebandyplan som 11-åringar vilket självklart medförde en viss nervositet. – Minns inte jättemycket av min första träning, men vet att vi gjorde lite övningar och att jag var jättenervös, säger Adna själv kring första träningen.

De två nyinköpta leftklubborna på XXL av märket Exel skulle dock bytas ganska fort – anledningen? – Efter träningen pratade Fredrik med oss och mamma och pappa och tyckte att vi borde köpa rightklubbor för vi höll left lite konstigt. Så vi köpte rightklubbor och sen dess är vi rightare båda två.

Lundén själv minns när han snabbt insåg att de lefthookade spelarna nog i själva verket var rightare. – Efter ett tag så tog vi fram bollar och dom ska börja leka lite med bollar, då börjar det se konstigt ut, båda har left klubbor. Jag lånar en rightklubba som dom får prova och då såg det bättre ut.

Det dröjde inte särskilt länge innan Lundén insåg att dessa två hade kvalitéer som kunde göra dom väldigt duktiga inom innebandyn. – Det kunde man se ganska snabbt, snabba fötter från fotbollen och ett sinne för att göra mål, det kommer man långt på. Sedan har dom ju i stort sett alltid spelat ihop och det är nog en väldigt stor del i deras framgångar, dom kan varandra utan och innantill. Sedan har dom även haft turen med sig och fått spela med väldigt bra spelare såsom Bella Chopard Sjögren och Moa Lindau Dynefalk som har hjälpt till att göra dem bra.

Den kullen som Vallentuna hade med spelare födda 2003-2004 innehöll många duktiga spelare. Utöver de ovan nämnda av Lundén själv så finns även Alva Filander, Anna Lundén och Emilia Viart då. En kull som utvecklande varandra. – Då vi var väldigt bra tidigt så var dom lite tvingade att bli bra snabbt för att få spela med de andra bra spelarna, och dom utvecklades snabbt.

Det krävdes inte mycket för att tvillingarna skulle fastna för den nya, rappa sporten. – Tror det var efter första eller andra träningen för det var kul och det var så bra och roliga tjejer, säger Adla.

Man tränade två pass i veckan vilket blev en rimlig kombination. – Det kändes lagom eftersom vi tränade fotboll också.

Dock skulle man när tjejerna växte något år, öka träningsdosen och även addera ett extra fyspass i sin träning. – Man vill alltid träna för att bli bättre, när man sedan upptäcker att tjejerna tävlar i alla moment vi gjorde så kunde vi höja ribban och målsättningar hela tiden, och tjejerna och föräldrar var med på detta, säger coach Lundén.

Det fanns dock en uttalad strategi kring matchning och att ge alla spelare rätt och samma förutsättningar. – Alla i laget (40st spelare) fick lika mycket match, men hela tiden på sin egen nivå och lite tuffare, detta för att höja sig själv. Mycket matcher i många serier var också nyckeln då man utvecklas mycket på match med rätt feedback. Likadant med cuper, för att vinna cuper måste man spela mycket cuper och bli bra på det, mycket som spelar in där med kortare matcher, flera matcher per dag, övernattning, sömn, mat och vila är viktiga parametrar att lära sig för att bli bra även på cuper.

Den ökade träningsdosen var något som bet även på spelarna och som gav ökad motivation. – Ja det blev bara roligare och roligare. Vi slutade gå på fotbollsträningarna, säger Adla.

Så innebandyn prioriterades före fotbollen?

-Ja efter ett tag. Vi tyckte att det blev roligare än fotboll!

Insåg ni själva att ni hade talang?

– Nej inte från vårt perspektiv, vi körde för det var kul.

Om du jämför fotbollen med innebandyn, vad gjorde innebandyn roligare?

– Det var en skön miljö i laget, man ville bara träna och träna. Tror också att det var att Emilia var med tror inte vi hade fortsätt om inte hon gjorde det, iallafall inte i början.

Tvillingarna hann till sist avverka tre säsonger i Vallentunas vita tröja, där säsongen 16/17 var den sista. – Jag minns mycket av den säsongen för det var en händelserik säsong! Jag hade inga alls förväntningar alls vad jag minns, för jag spelade mest för kul. Vi hade en väldigt bra säsong där vi vann flera cuper och i seriespelet gick det även väldigt bra och man skulle kunna säga att vi var Stockholms bästa F03 lag. Det jag minns mest är Storvreta cupen där vi stod som segrare i F03 och F04 klassen och de är ett av mina favorit minnen inom innebandyn, säger Adna kring den sista säsongen.

Laget skördade alltså framgångar och slog sig fram både i Stockholm, men även utanför gränserna som i cuper och liknande. Framgångsreceptet? – Det kändes inte som att vi var ett lag, vi var som en familj. Vi gjorde massa roliga aktiviteter utanför innebandyn vilket jag tror var en viktig faktor till att vi blev så bra och så tajta med varandra. Men om jag tänker innebandyväg så var träningarna väldigt bra och vi lärde oss nya saker snabbt. Det är en självklarhet att ha roligt med vi kunde kombinera fokus med att ha väldigt roligt tillsammans. Utan tränarna i laget hade vi aldrig blivit dem vi är. Tränarna brann för att vi skulle utvecklas och bli bättre för varje träning som gick.

Ett lag som allt som oftast bjöd på hårt motstånd var Hammarby, ett Hammarby med flera spelare som nu Hasanagics vann guld tillsammans med i SDF-SM som t.ex. Saga Emtell och Ida Torbjörner. – Det var alltid tufft, det kan jag lätt säga. Adna och Adla är värsta radarparet tillsammans och hittar varandra hur lätt som helst. Än idag måste man se upp för de när de är inne på planen, säger Torbjörner kring de gamla antagonistmötena.

Inför säsongen 17/18 hade man alltså tagit klivet över till en ny förening och en ny vit tröja vilket flera spelare gjorde. Klubben var Täby FC. – Vi kände lite att tiden förändras och det gjorde vi också. Vi ville satsa lite mer på innebandyn och vill testa en ny miljö. Tanken gick att Täby hade bättre förutsättningar om man vill komma långt.

En av lagets huvudtränare var Per Dohlwitz som genom åren hade mött tvillingarna många gånger. och som var både chockad och tacksam. – Vi blev ju först lite förvånade eftersom Vallentuna precis slagit oss i Storvretacupens final. Men, de är två pratglada och för det mesta positiva tjejer som smälte in direkt och även tog tag i snacket i omklädningsrummet.  På planen var det ett stort tillskott till ett redan bra lag. Vi spelade ofta tjejerna ihop med andra för att de skulle lära känna så många som möjligt. Samtidigt var det redan då kul att se de spela ihop eftersom de fann varandra så enkelt. Två rightare till var också lite kul även om vi redan hade fem rightare när de kom.

Pers dotter Fredrika, var en av lagets mer ledande spelare som minns väl när man fick sina nya lagkamrater. – Vi blev först väldigt glada över att höra att dem skulle byta till oss. Vi hade mött dem många gånger tidigare och visste vilka innebandytalanger de var. Redan från början har tvillingarna bidragit med fint lir som väldigt ofta avslutats med att bollen går in i mål. Utanför plan är Adna och Adla riktiga glädjespridare som ger mycket energi och känsla till laget.  Att få Adna och Adla som lagkamrater är nog det bästa som skulle kunnat hända vårt lag, eftersom de båda bidrar med så mycket energi och inkluderar alla i laget. Att båda två har en grym bollkänsla och sätter i stort sett alla lägen är bara en bonus!

Det var alltså fler spelare som valde att göra bytet och de mottogs väl i sin nya förening från samtliga parter. – Jättebra ,vi kände några från innan så det var inte jättenervöst. Tränarna var också jättesnälla, säger Adla kring den nya miljön.

Vad var den stora skillnaden mot Vallentuna?

– Skillnaden var väl att Täby var ett lite mer satsande lag, fanns mer utbud i olika åldersklasser.

Ett redan duktigt Täby skulle fortsätta skörda framgångar med flertalet pallplaceringar i cuper och en serievinst. – Det var bra och kul, vi spelade massa matcher och cuper och det gick bra vad jag kommer ihåg.

Vad kände du att du utvecklade mest?

-Spelet var det nog och att spela med olika och nya personer.

Inför säsongen 18/19 så skulle det snäppas upp ytterligare – 01:erna var äldst i JAS det året och gapet blev mindre för 03.erna. Man fick till det även nya tränare. – Alltså vi fick nya tränare och några nya i laget, förväntningarna var ju att komma så långt som möjligt såklart. Och om jag ska vara helt ärligt gick det bättre än vad jag trott. Två i två serier och etta i en vilket är jättekul, säger Adna.

Och debut skulle det bli i JAS den säsongen där Täby slutade på en tredjeplats i gruppspelet.

-Alltså vi räknade inte med det, men vi fick spela några JAS matcher med F02 vilket var jättekul och spännande.

Debuten kom den 14 december när man hemma i Grindtorpshallen tog emot Bele Barkarby i en kvällsmatch. En match man till sist vann med 4-2 efter att ha avgjort matchen i den tredje perioden. – Så som jag minns det var jag väldigt nervös och vågade inte riktigt spela som jag egentligen kan utan passa iväg bollen så fort jag fick den och lite extra snabba byten. Man ville ju inte sabba chansen som man fick.

Den som släppte upp dem och gav dem chansen var dåvarande tränaren, Peder Hägg, som hade bra koll på spelarna underifrån. – Jag hade koll på dem eftersom de sökte NIU och var nästa kull på tur att kliva upp i DJ i föreningen. F03 hade då några duktiga tjejer som vi ville testa i JAS-serien, säger Hägg.

Till sist noterades Adna för sex spelade matcher och fem mål, där tvillingsyster Adla spelade fem och hittade målet fyra gånger. – Det är klart att man kände att man kanske låg ett steg före om man körde JAS-året innan, men varje match var lika nervös, men vågade ändå släppa loss lite mer efter varje match. Man lärde känna nya personer vilket också var kul, säger Adna.

Under våren så påbörjades nästa steg i karriären – stadslagsuttagningarna. 18 maj gjordes första träningen vilket inledde vägen mot SDF-SM. – Bara att bli nominerad var stort i mina ögon. Sen började träningarna och jag var så sjukt nervös alla träningar, dock tror jag alla var det. Mitt mål med stadslaget var ju såklart att gå hela vägen, och jag vet att jag hade blivit besviken om jag inte gjorde det. Men jag kände ändå någon stans att jag ska vara stolt över mig själv oavsett hur långt jag kommer för att det är inte alla som får chansen att göra det som jag fick.

Den som ansvarade för Stockholmslaget denna upplagan var bland annat Henrik Jitelius, som tidigare har flera år bakom sig i Vendelsös verksamhet och som fick två spelsugna spelare. – Två energifyllda vinnarskallar, först var vi lite oroliga att de var lite för negativa och spelare som skulle ta energi, men oj vad fel vi hade. Innebandymässigt sett, två tekniskt duktiga tjejer med stor offensiv uppsida där vi tidigt såg en stor potential, säger Jitelius.

Inför de viktiga målen som stundade under säsongen 19/20 så gällde det såklart att vara optimalt förberedda. – Vi började säsongen i början av augusti och körde då fys 2-3 gånger i veckan och från mitten av augusti klev vi in och körde i hall tre gånger i vecka, kombinerat med ett fyspass månaden ut, säger Adna.

I JAS så lottades man in i D-gruppen mot tufft motstånd som Åkersberga och Huddinge framförallt. – I JAS så var eller är vi inte tippade på att nå jättelångt. På ett sätt skulle jag säga att det är skönt, för att då finns det ingen press om att man är bäst och ska vinna allt. Men återigen tror jag bara att det negativa stärker hela laget och vi vill visa att vi faktiskt är en av de topp tre bästa lagen. Alla lag har nerförsbackar och det har vi med. På de senaste matcherna tycker jag verkligen att vi har visat att vi är ett bra och smart lag.

Beskedet kring SM kom i mitten av oktober när alla uttagna spelare fick ett samtal av en ledare där Jitelius var den som lämnade det glada beskedet. – Det var helt otroligt eftersom man kämpat så många många träningar, det var liksom besked man bara gick runt och väntade på. En dröm som gick i uppfyllelse, säger Adla kring uttagningen.

Det skulle till sist gå såpass bra att Stockholm kunde försvara sitt tidigare guld och leva upp till stämpeln som favorit. – Det var helt sjukt, så obeskrivligt. Något man aldrig kommer glömma!

Med just nu 13 spelade matcher i JAS-serien och tre kvar mot Sköndal, Hammarby och Endre så har man sex poäng upp till Åkersberga som leder serien på 34 poäng. Ett Åkersberga man förlorade mot här i veckan. Bakom sig har man Huddinge som ligger ett poäng bakom, med en match mindre spelad dock. Till sist är det två lag som går vidare till playoff. – Vi ligger två just nu och som jag ser så kommer ”Ackers” ta en stabil första plats och vinna alla sina matcher. Och då kommer vi ligga kvar på en andra plats med Huddinge tajt bakom oss. Men förhoppningsvis kommer vi två som det ser ut nu i tabellen, säger Adna.

Täby som förra säsongen tog ett överraskande, men väldigt imponerande guld på damsidan är en stor förening med en fin damverksamhet överlag. Chanserna att utvecklas och gå långt finns för tvillingarna, där det dock finns ett kortsiktigt mål enligt Adla. – Att komma till festen med laget och att ligga bra till i alla serier vi spelar i.

Det långsiktiga målet då?

– U19 är ju drömmen just nu efter SM, sen är det ju att få spela SSL.

SSL i Täby eller annan klubb?

-Som vi tänker just nu så skulle Täby var kul eftersom dem ändå har ganska många unga spelare som spelar SSL.

Frågan är om vi får se tvillingarna i SSL framöver? Ett år kvar i JAS och efter U19-damernas VM i maj så är det dags för 03-kullen att få börja känna på det. Det återstår att se om de righfattade forwardsen kommer få chansen där i Camilla Granelids uttagningar. Var så säker – dessa två lär lägga ner all sin själ i innebandyn för att nå just dit!

igh

//Rasmus