I den första perioden så var det klasskillnad, enorm sådan. Finland körde på med full kraft från start och fick utdelning. Man var starkare, snabbare, bättre tekniskt, ja man var bättre på allt. Sverige stod på hälarna, satte ofta varandra i skiten då ingen riktigt tog ansvar och man såg märkbart överraskade ut nästan. Detta var man väl ändå förberedda på? Drygt 15 minuter in i perioden så valde man att spela på fyra backar, något som alla backar ska klara av på den här nivån. Bra beslut att få mer speltid på de som förtjänade det i de bakre leden. Uppspelsfasen såg extremt krampartad ut och allt som oftast innefattade den dubbla hot och drop, där man istället mer satte sig i skiten än kom upp i en bra yta i anfallszonen. Varför?

Snacket man hade i periodpausen gav inte Sverige någon positiv effekt. 4-0 tidigt i baken efter en ganska grov markeringsmiss i slottet, följt av timeout och målvaktsbyte. Varför bytte man målvakt? Zarins var lagets bäste spelare i den första perioden. Var det ett eget val eller tog man det för att väcka laget? Reducering via Broby kom, 5-1 kom lika fort därefter. Via spel i powerplay två gånger om, samt spel i 5 mot 3 så kunde man reducera. Adam Dahlqvist från snäv vinkel innan Micke Jansson tog ett eget initiativ, bröt in och smällde in 5-3. Då såg Sverige betydligt rappare ut, men det ska även tilläggas att Finland gick ner i intensitet efter allt spel i boxplay. Frågan är dock varför man använder en av landets bästa passningsspelare i en sån djup position i powerplay som istället leder till att han blir en skytt?

Finland tryckte in 6-3 tidigt i den tredje. Där kändes det tungt och nästintill avgjort. Vad talade för att Sverige skulle komma närmare igen? Inte mycket. Man började rotera lite i femmorna, men Finland spelade av tiden på ett mycket effektivt sätt. 6-4 kom och Wiklund hade chansen att göra 6-5 kort därefter, men brände. Ett mål kan göra stor skillnad och Finland kändes allt mer och mer ängsliga efter sin fina inledning. Med två minuter kvar plockades målvakt och Oskar Malmgren fick chansen, men sköt tätt utanför. Jag hade gärna sett Hannes Karlsson i 6-mot-5 spelet. Istället blev det 7-4 i tom bur och guld till Finland. För andra mästerskapet i rad så missar Sverige guldet på U19-sidan. Det kändes aldrig riktigt nära heller.

Silvret svider, det var nu Sverige skulle ta tillbaka tronen. I Finland så var drygt halva truppen födda 1999, bland annat Joona Rantala och Justus Kainulainen, två av lagets bästa spelare (WOW!). Där spelade de bästa spelarna, oavsett ålder eller vad annat som kan påverka. Det är en elitverksamhet, där de bästa ska spela och tävla, oavsett vad förbundet anser är den ”rätta” vägen.

Jag kan tycka att det finns en hel del frågetecken. Varför spelade man Patrik Burman som VF i den första matchen när man hade andra rightalternativ på bänken? Bylund verkade vara sjuk/skadad, men det fanns andra. Tycker det påvisar brister i uttagningen, om man har tagit ut spelare, men ändå inte tror på dem utan försöker hitta lösningar och skola om spelare.. Burman blev ju ändå placerade på backen till sist.

Jag ställde frågan inför om man hade förberett sig bättre på Finlands fysiska och tempostarka spel. Tydligen inte, med tanke på hur problem man hade att lösa den höga pressen i inledningen av matchen (och även i gruppspelet).

Jag ifrågasätter hur man vill starta en omställning där man oftast som back försökte spela sarg tidigt upp om man vann boll djupt ner i egen zon. Problemet var ju dock att det inte alltid fanns en spelare i rätt yta och när center axlade den ytan, då blev det tvärtomt i mitten.

Som Micke Hill belyste i sin intervju. Sverige använde sig ofta av bollen i hooken för att hitta passningar, en teknik som tar längre tid. Finland spelade med färre touch, mindre marginaler och tydligare passningar. Effektivt.

Till vardags så har vi spelare som spelar i Allsvenskan och SSL och gör det bra. Här tycker jag att många kan höja sig. Zarins är en positiv överraskning, dels för sitt målvaktsspel, men sitt sätt att agera i båset, att pusha och stötta. Oskar Hovlund är lagets bäste back och kanske Sveriges bästa spelare turneringen igenom. Linus Holmgren gör det bra i den rollen han ska. Han ska inte göra mest poäng, han bidrar med mycket annat. Duktig i boxplay, duktig och stark i närkamperna som bollvinnare och det är en spelare som Thorengruppen kommer ha mycket nytta av.

Vem bär ansvar? Laget? Ledarstaben? Enskilda spelare? NIU/RIG? Jag ifrågasatte det tidigare under säsongen att vi som innebandyenhet i Sverige behöver ha bättre stimulans i våra juniorserier bland annat. Tuffare miljö, högre tempo där det krävs mer av alla för att utvecklas. Det behöver ställas högre krav på varje individ rent fysiskt, tekniskt och kvalitetsmässigt för att hänga med i spelet. Vi har backar som är toppspelare i Allsvenskan i sina lag, men som rent tempomässigt får svårt i vissa pressade stunder. Vi har forwards som mosar in poäng i olika serier, men som blir av med boll i många sargdueller. Nästa gång det spelas U19-VM så är det kullen födda 2000 som ska slåss om det. En stark kull för vår egen del. Det ska bli kul att se hur förbundet har tänkt då. Vem leder laget? Lirar man med bästa laget eller fortsätter man med ”åldersbegränsningen”?

Vi skulle ta tillbaka förstaplatsen på tronen. Det gjorde vi inte. Finland står fortfarande som nummer ett och just nu har vi bara oss själva att skylla. Grattis Finland.

//Rasmus