Jag väljer redan nu att använda ordet fiasko. För även om Sverige skulle ta hem ett brons imorgon så är det knappt så det kommer göra någon skillnad. Vi har egentligen bara allt att förlora då en fjärdeplats skulle bli det riktiga bottennappet efter dagens förlust mot Tjeckien. Redan inför turneringen läste jag någonstans att man kunde ”slå lite ur underläge”. När fan i helvete började vi bli en nation som ska ”slå ur underläge”? Visst, vi tre mästerskap utan guld, men det gör oss inte till mindre guldfavoriter sett till vilken status Sverige har som innebandynation, sett till underlaget vi har och vilka förutsättningar som finns. När vi börjar använda de termerna, då är vi snett ute. Jag vill inte att vi ska jämföra oss med Schweiz och Tjeckien. Jag vill att vi ska prata guld tillsammans med Finland och där de andra nationerna ständigt ska jaga oss. Nu ser det ut som att den tiden är förbi för tillfället, men det är i mina ögon fortfarande inte okej att vi ska ”acceptera” det och se oss själva som en underdog.

Att man förlängde med nuvarande stab efter de två tidigare svaga mästerskapen, där jag främst anser att det underlaget man hade med 00-01 kullen sett till vad man presterade var oerhört svagt, kan i efterhand kännas än mer märkligare. Bristen på coachning, förmågan att förändra matchbild och hantera olika lägen känns svagt. Jag tycker inte att 02-03 kullen har samma spets och egenskaper som 00-01, men den är fortsatt tillräckligt bra för att kunna nå en final och kunna slåss om ett guld till matchminut 60.

Redan när jag såg Finland-Tjeckien i deras öppningsmatch så började jag tveka. En sanslös intensitet, aktioner av hög klass i högsta fart och ett närkampsspel där domarna gav dem rätt förutsättningar. Det blev inte direkt sämre av att matchen var jämn och att Finland lyckades vända sent. Wow.

Sverige fick i sin tur en enklare start via att besegra gruppens svagare nationer. Två matcher där det är svårt att bedöma insatserna fullt ut då motståndet i sin tur inte svarar upp fullt och bjuder in till den matchbilden. Det riktiga testet skulle komma i gruppfinalen mot Schweiz där vi istället fick se prov på ett fint målvaktspel av Emil Ödman och en kontrollerande matchbild där främst andrafemman fick ordentlig utdelning i sitt offensiva spel. Trots det så vågade man inte släppa bilden av Finland-Tjeckien i bakhuvudet och vad som skulle komma.

Tjeckien blev det. När laguppställningarna kom så rynkade nog många på ögonbrynen. Emil Ödman byttes ut mot Emil Lindblom. Absolut inget ont om Lindblom som nog från början var tänkt som förstamålvakt, men efter Ödmans match igår så borde han fått fortsatt förtroende. Vi fick även ett bevis på det i den första perioden där Lindblom släppte in ett par billigare bollar bakom sig. Mer då? Jo att sätta Filip Erheden på bänken i en semifinal känns bara korkat. I mina ögon är Erheden en av de i truppen som har bäst förmåga att klara sig internationellt. Bra fart, bra teknik, stark i duellspelet och en bra blick. Speciellt då när man dagen innan levererat en bra insats som lag.

Att efter den svaga förstaperioden som var influerad av en hel del spel i boxplay, kunna äta sig in i matchen och hitta en kvittering till slut är starkt. Men jag vet i slutändan inte om det var just Sveriges förtjänst enbart. Känslan var att Tjeckien blev något bekväma, drog ner på tempot och försökte få till en matchbild där man skulle bevaka, men som istället slutade med att man tappade initiativet. Att Noah Johansson fick gå av skadad efter första var olyckligt, men att Filip Erheden och Emil Ödman kom in var inga direkta genidrag. Det var mer att sätt att åtgärda något som inte borde varit ett problem. Jag tycker att man gick oväntat länge på mycket folk – toppspelarna spelar till vardags mycket i sina klubblag och en spelare som Joel Ekström t.ex. borde haft än mer tid från start i period två, speciellt då sett till att Tjeckien drog ner tempot. Jag hade även sett att man hade valt att spela en med fartfylld spelare bredvid Erheden istället för den mer stationerade snipern Hjorth. En spelare som t.ex. Emil Wiklund eller Jesper Lagemyr som kunde gått upp och jagat livet ur tjeckerna, starkt uppbackade av Jacobsson, Johansson och Lövenfors bakom.

Även om straffar är små marginaler så tycker jag inte att det är där Sverige förlorar matchen. Sverige förlorat matchen innan då man vid andra beslut från start förmodligen hade gett matchen ett helt annat uttryck och framförallt inte jobbat i uppförsbacke.

Sett till den internationella innebandyn överlag så måste vi inse att vi har problem. Jävligt stora problem. Vi har missat guld i fyra raka mästerskap. Hur mycket ansvar ligger på stab och hur mycket ligger på vad vi egentligen ger våra juniorer för förutsättningar? Svårt att säga, men jag anser återigen att vår egen JAS behöver bli bättre och tightare. Ser man till truppen så spelar de flesta i seniorlag, men det går inte jämföra fullt ut. Där blir det ett annat taktiskt spel, ett annorlunda tempo och du kan lika gärna ställas mot spelare som är både fem år för gamla och 15 kilo för tunga, men som har handleder och hjärna.

Det jag pratar om är när man matchas mot spelare i sin egen ålder, att det aldrig kommer utveckla när man vinner matcher med 20-2 och i princip äger boll i 59 av 60 minuter. Noll intensitet, noll utmaningar och inget som går att överföra till den internationella scenen.

//Rasmus