Johan Främberg, Hugo Arvidsson, Jacob Holm, Kalle Bylund, Eric Hellström – Partille som med sina relativt tunna och oprövade trupp gick från ett bra lag till ett favorittippat under 97-året. Den tunna truppen från start gjorde att man fick mycket förtroende där man dock ofta spelade på tre backar där dock Främberg kunde spela non-stop nästan. Oerhört kontringsstarka och hade inte alltid längst anfall, spelade en del på chans men oerhört effektiva i rätt lägen.

Pontus Sjöberg, Martin Lehmann, Benjamin Wiphagen, Niko Moberg, Fabian Hansson – Enheten som redan under 95-året var klart delaktiga och som därefter spåddes att leda sitt lag långt fram i turneringen nästa två upplagor. Man lyckades dock aldrig fullt ut utan föll i matchen precis innebandy Innebandyfesten två gånger om. Att femman dock var en av de mest intressanta på juniorsidan råder det inga tvivel om. Lehmann med lugnet och spelsinnet, Sjöberg med kraftfullheten och drivet, Wiphagen som den stabile tvåvägsspelaren, Moberg med den fantastiska bolltouchen och blicken samt Hansson som målskytten som alltid var på rätt plats och gärna agerade matchvinnare.

Gustav Wadell, Fabian Lindbäck, Albin Hedstål, Hampus Ahrén, Victor Wettergren – Spelarna som kände varandra sedan tidigare från Salemtiden (minus Lindbäck) hamnade inte alltid i samma femma under RIG-tiden. Hedstål fick ibland uppgiften att stadga upp en andrafemman, främst under sista året, men när de väl fick spela så var samspelet magiskt. Det starka man-man spelet gjorde att försvaret var av högsta klass och där la man grunden till bollvinsterna för att sedan kunna äga spelet. Mycket kretsade kring Ahrén, spindeln i nätet, men de övriga spelarna stod för komplettering av yttersta klass och det är ingen slump att dessa spelade hem gulden åt RIG.

Filip Kalentun, Henning Ambring, Adam Dahlqvist, Max Källerteg, Rasmus Lundström – Lindås som under flertalet år varit ett av de starkaste lagen i Göteborgsområdet. När en stor 96-kull tackade för sig så var det dags för dessa att ta ordentligt plats. Källerteg och Ambring som nyförvärv såg till att få ihop denna enhet som sånär spelade hem ett guld till Lindås för 98-erna. Ett ganska rakt och tydligt spel, men där varje spelare visste sin roll och det nyttjade man till fullo. Kunde ha sämre dagar, men ändå anpassa sitt spel utefter det och se till att vara matchavgörande.

Leo Olsson, Simon Eriksson, Wille knutnas, Adam Bäck, Anton Elmquist – Femman som blev komplett när Simon Eriksson kom in på backplatsen. Förmodligen 85-90 % speltid när det väl skulle avgöras i både JAS men även i USM när man vann guldet. Oerhörda skills och kunde hitta varandra i sömnen kändes det som. Erikssons intåg gjorde att Olsson avlastades och att man kunde nyttja alla fem spelare mycket bättre.

Oscar Johansson, Marcus Burman, Noah Johansson, Gustav Bäckevall, Joel Ekström – Femman som bland annat var tongivande i P16-guldet och som därefter fortsatt dominansen. I ett brett och spetsigt Lerum under fjolåret så var denna enhet avgörande när det gällde och hade förmodligen sett till att laget säkrat en plats på Festen. Den här säsongen har de nyttjats mer sporadiskt under gruppens inledning, men om säsongen återupptas så lär det vara en potentiell förstafemma som vill spela hem guldet till en av årets klara favoriter. Tvåvägsbacken och kapten Johansson, bollvinnaren Burman, spelgeniet Johansson, Bäckevall som snipern som bemästrar samtliga avslut och Ekström som målskytten, framspelaren, vinnarskallen – ja det som behövs. En oerhört stark enhet.

Joel Birging, Rasmus Simmerborn, Otto Weidman, Filip Åkerblom, Dennis Svensson – JIK som under sina riktigt starka år (95-98) hade en enorm bredd och spets, vilket självklart gav laget rätt förutsättningar. En femma man mönstrade under 96-året var denna, en oerhört stark femma som var med och vände en final. Birging som härföraren, Simmerborn det perfekta bollsäkra komplementet, Weidman som den talangfulla motorn, Svensson som en sällan skådad måltjuv på den här nivån och en skottstark Åkerblom med många fina sidor.

Jacob Sigfridsson, Karl Henriksson, Marcus Karlsson, Felix Lanver, Tobias Claesson – En omtalad formation som till sist spelade både i Linköping och för Östergötland. Även om det aldrig gick hela vägen i JAS så säkrade man ett USM-guld, samt ett guld för Östergötland i SDF-SM där man var iblandad i princip i allt och lite till.

Lukas Svensson, Sebastian Tegelby, Lucas Rigogiannis, Kevin Rigogiannis, Pelle Hansson – En kedja där kanske främst sistalänken i Hansson är den som varit lite till och från – när Hansson inte återfanns i föreningen så fanns tex Viktor Wahlgren i den rollen och även Sebastian Palmqvist och Tim Löfgren Lindgren. Oavsett vad, en formation som figurerade under sista JAS-året när man tog sig till Festen och tvillingarna som hittade varandra i sömnen var ett av de mest fruktade offensiva hoten i serierna.

Max Sjöman, Charlie Engström, Emil Kalentun, Emil Ruud, Malte Lundmark – Kan tyckas konstigt då man knappt spelade ihop – men Lundmark/Ruud har visat tidigare vad de kan och laget vann även JAS-elit på försäsongen med 01:erna. Hade de blivit ett playoff så hade denna enheten tagit laget till Festen och väl där varit en solklar guldfavorit i allas ögon. Mer än så behöver man inte säga.

Bubblare:

Linköpings 98-99 (Hovlund, Westerdahl, Seth, Cammerudh och Lindström) – En enhet som hade otroligt mycket speltid och det med lyckat resultat. Två tunga och spelskickliga backpjäser, med en fin offensiv tyngd som kunde mata på och som gav dåvarande tränare Haurami en trygghet i sina matcher.

Pixbo 99-00 (Härsjö, Kinderdal, Weissbach, Bylund, Wramdemark) – Pixbo hade en otrolig bredd under de här två åren och mönstrade många olika uppställningar. Ibland återfanns Alfred Pettersson eller Charlie Jonsson här med, två av lagets då viktigaste backar, men inte jämt och när man ofta startade på tre var det mer utspritt. Den här enheten styrdes av Weissbachs briljans från centern där mycket av spelet cirkulerade.

Gamla Stan 97 (Sandström, Tafvelin, Holmberg, Selin, Åkerlund) – Gamla Stan som kom från ingenstans och hade ett år bra JAS-år. Inte minst med den här enheten som kompletterade varandra bra. Anton Åkerlund blev med sin smartness och spelförståelse ej nyckelfigur, egenskaper som tagit han hela vägen till SSL idag. Holmberg en duktig spelfördelare, Selin i en något tyngre roll,

Farsta 96-97 (Mårth, Gustafsson, Strid, Lundgren, Larsson) – Kanske inte alltid den femman som matchades fullt ut där Gustafsson ofta hade en roll i en andrafemma, men oavsett så var Farsta en spännande underdog som till sist blev en tung motståndare och som var svåra att inte tycka på ett sätt. Flera av spelarna har fortsatt i föreningen därefter och varit trogna i klubbens A-lag som spelar i division 1.

Vöikers 97 (Forsberg, Oscarsson, Adolfsson, Göthberg, Mattsson) – Lyckades aldrig ta laget till Festen på hemmaplan, men var ytterst nära. Styrdes av coach ”Innebandyprofessorn” (Dennis Popperyd Larsson) och hade en intressant växel i sitt styrspel där man flyttade positioner och styrde med ny spelare varje gång.

Djurgården 97 (Götz, Noaksson, Stark, Jonsson, Larsson) – Djurgården som satsade på 97-kullen med Nackaspelare som grund spetsat med ett par tunga namn utifrån som t.ex. Götz då. Tog sig till Festen, slog ut Linköping bland annat, men väl framme blev det en åttondeplats. Götz som under den här tiden hade gjort sig ett namn och styrde femman med sin blick.

Falun 00-01 (Kalentun, Sjöman, Lundmark, Eriksson, Landgren) – Kedjan och kanske främst spelaren, Malte Lundmark, som var nära att blåste RIG på guldet med 00-kullen. Man var sekunder från att åka ur i gruppen innan Lundmark gjorde två mål mot Växjö i sista gruppspelsmatchen. Sedan gjorde han totalt tio poäng i semifinalen och finalen innan det tog stopp och det blev ett silver. Hamnar inte på listan på grund av femman som enhet inte var den starkaste utan mer en spelare som var såpass viktig.

Lillån 00 (Palmén, Gillberg, Westlin, Dolk, Engwall) – Ett par namn som var med redan med 97:erna, men som sedan fick sina år. Palmén med en fantastisk speluppfattning vilket visade sig gång på gång där femman i övrigt var fint kompletterad på många sätt. Dock nådde man aldrig hela vägen fram och även om man hade lite otur med lottningen emellanåt så hade man kapaciteten att nå längre och borde gjort det.

//Rasmus