Vi pratar om Åstorps gyllene 97-kull där främst sex spelare hade förmågor, egenskaper och kvaliteer som var häpnadsväckande och som fick Innebandysverige att lyfta på blickarna ordentligt när de slog igenom. Spelarna vi pratar om är Niko Moberg, Fabian Hansson, Victor Hansson, Benjamin Wiphagen, Pontus Sjöberg och Martin Lehmann. En sextett som gav Åstorp framgångar, men aldrig det efterlängtade guldet. Vi tar oss bakåt några år i tiden till Åstorp, en tätort med drygt 10 000 invånare beläget cirka 1,5 mil öster om E4:an nästintill i höjd med Helsingborg. En tätort där bland annat landslagsmeriterade Alexander Kacaniklic är fostrad och som under första första världskriget hade ett av de nio lagerhusen som uppfördes och fungerade som livsmedelreserv. Bara ett par minuter bort, längre västerut, så finner vi Hyllinge, ett ännu mindre samhälle som också har en betydelse i den här berättelsen. Det är i dessa samhällen som grabbarna är uppväxta. Några sedan födsel, men där några kommit in senare. Martin Lehmann hamnade i Åstorp vid ungefär åtta års ålder när familjen lämnade Kungsbacka för att bosätta sig i Skåne. – I princip hela släkten bor där i trakterna och mamma och pappa kommer också därifrån ursprungligen, så det var därför, säger Lehmann till bloggen.

Benjamin Wiphagen är uppvuxen i Bjuv, 10 minuter från Åstorp där han inledde sin karriär i Vv84. Han var drygt 10 år när familjen flyttade till Åstorp. – Började spela där för att min bror lirade där samt att det helt enkelt var den lokala klubben. Sen var det egentligen bara slumpen som avgjorde att vi flyttade till Åstorp och att jag därefter började lira där, säger Wiphagen.

Det som till sist förenade alla killarna var självklart innebandyn. Alla började inte samtidigt, men i åldern 6-8 år ungefär så testade alla på det och fastnade direkt. Verksamheten bedrevs då i en mindre hall som heter Rågenhallen, där man nu idag återfinns i Sporthallen med majoriteten av sina lag. – Det var ett bra tag sedan men minns att det roligaste som fanns var att spela med grabbarna, säger Moberg och får medhåll av övriga:

-Att det var mycket glädje och att alla sprang efter bollen, säger Victor Hansson.

-Det jag minns tydligast är att det inte var flygande byten utan att alla spelare skulle byta samtidigt efter typ 2 minuter. Rätt lustigt, haha, säger Lehmann.

Grabbarna coachades från tidig ålder av tre föräldrar – Thomas Hansson, Göran Sjöberg och Bonny Lindberg. Redan tidigt så fick killarna chansen att bilda en fruktad enhet. Oftast Sjöberg, Lehmann, Wiphagen, Moberg och Fabian Hansson tillsammans. En välfungerande femma. – Jag tror först och främst att det handlade om att vi alla var väldigt bra vänner och umgicks/umgås alltid på fritiden. På något vis var det nog så vi bildade likadant spelsinne. Framförallt visste vi varandras styrkor och svaghete vilket gjorde oss bättre, säger Moberg.

Sjöberg som den fysiskt starka backen som gärna fyllde på, Lehmann med mycket boll och spelsinne från bakplan, Wiphagen som den oerhört nyttiga tvåvägsspelaren, Moberg som den tekniskt överlägsna och trollkarlen, samt Hansson som den fruktade snipern som bemästrade alla sorters avslut och var enorm på att hitta rätt ytor. Victor Hansson, den genombrottsstarke och duktigt allround spelaren fick ofta spela i en femma med de äldre spelarna, alternativt bära upp den med lite andra spelare från årskullen.

Inte helt oväntat så skulle dessa spelare tidigt få chansen i Åstorps A-lagsverksamhet. – Tror det var rätt viktigt, tempot var betydligt mycket högre & man hade inte samma tid med bollen. Så när man väl kom ner till junior spel så hade man mycket mer ytor och hade mycket bättre självförtroende med bollen. Tror det var till en stor fördel. Vi har alltid mött lag som har varit äldre och det har verkligen gynnat oss, säger Fabian Hansson

Inte helt oväntat så var samtliga aktuella för Skånelaget när SDF-SM skulle avgöras säsongen 12/13. Redan den säsongen hade de lyfta upp i division 1-truppen för att få prova på. Då spelades det fortfarande två SM och detta var alltså detta för 15-åringarna. Det slutade till sist med att fem av dem blev uttagna – vem som inte blev det? Victor Hansson som tätt inpå drog korsbandet och missade turneringen. – Det var jobbigt, man visste att det skulle vara en stor chans att visa upp sig. Jag kommer ihåg att det var mycket snack om top 100 listan och att man ville vara med på den. Känslan var att man missat en chans som inte skulle komma tillbaka, säger Hansson kring den uteblivna chansen.

En som istället blev uttagen var Sjöberg som tillsammans med de övriga fyra, samt spelare från bland annat FC Helsingborg och Höllviken bildade truppen under ledning av Fredrik Roos, Joel Olofsson och Tony Taijala. – Kommer inte riktigt ihåg den känslan. Man blev väl glad & taggad inför SDF-SM. Det var en rolig grej helt enkelt, säger Sjöberg.

Man hade alltså inte spelat JAS den säsongen, men ingick i divison 1 truppen vilket gav viktig kunskap i för SM. – Ja det tycker jag absolut. Man fick lära sig av dom äldre rutinerade gubbarna i laget!

Att det var ett antal år sedan märks – Sjöberg har knappt koll på hur kvartsfinalen slutade. En match av yttersta dramatik då Niko Moberg avgjorde i sudden mot hemmadistriktet Västerbotten. – Det var en väldigt fartfylld match. Mycket närkamper mm, det minns jag. Ska jag erkänna så kommer jag inte ihåg hur matchen slutade haha! Om vi bortser från Sjöbergs svaga minne så blev det alltså vinst och en semifinal mot Stockholm. En ständig gigant i dessa sammanhang som man inte kunde rå på utan förlorade med 5-3.

Fredrik Roos, kan snart 10 år senare, se tillbaka och finna en viss besvikelse. – Lite besviken, absolut. Men Stockholm var också bra och det kunde gått hursomhelst i semin. Vi var lite urladdade efter kvartsfinalen mot hemmadistriktet Västerbotten som vi slog ut i Sudden. En kul anekdot, som inte var så kul när det hände, är att Moberg och Fabian Hansson försov sig inför semifinalen och de fick knappast optimal uppladdning inför den, säger Roos.

Moberg bekräftar den dråpliga uppladdningen, men väljer att lägga ansvaret på sin radarpartner. Vad som egentligen är den exakta sanningen låter vi vara osagt. – Hahaha ja jo det stämmer.. Fabbe hade ansvar för alarmet vilket var en dum idé då han aldrig vaknar av något. Vi blir väckta när ledarna räknar in alla spelare i bussen som är påväg till semin då de fattar att vi inte är med. Vi blir väckta och får en rejäl utskällning och får springa upp snabbt och hämta frulle som vi sedan fick ta med i bussen.

Ett brons är trots allt en medalj och extra plåster på såren blev det även för Martin Lehmann som belönades med en backplats i allstar-team. – Klart att det vägde upp en del! Vi satt ju och deppade och kollade finalen och det enda man ville var att själv få vara där nere på planen och fightas om guldet. Efter matchen visste vi att det väntade en lång bussresa ner till Skåne och livet kändes nog allmänt deppigt i den stunden. Och så från ingenstans fick jag höra i högtalarna att jag blivit uttagen i All Star-laget och fick gå ner på innerplan och ta emot utmärkelsen. Än idag är det mitt stoltaste ögonblick i innebandykarriären på det individuella planet. Med det sagt är det klart att bussresan hem blev något enklare, även om utmärkelsen såklart inte vägde upp helt för semifinalförlusten, säger Lehmann.

Första stora bekräftelsen för laget utanför Skånes gränser skulle komma 2014 då man vann Gothia. – Innan dess hade vi ju vunnit diverse seriespel, distriktsmästerskap och cuper men aldrig lyckats vinna något riktigt stort. Vi gick alltid långt i det mesta men vi var rätt bra på att misslyckas när det väl gällde, haha, säger Lehmann.

Skulle du säga att den ”bekräftelsen” var viktig? – Jo men det skulle jag säga. Det roligaste med att spela var ju att vinna och det blir även en bekräftelse på att man är bra. Så det var ju alltid skitskoj att vinna och piss att förlora…

Senare samma säsong under våren så skulle man ta sig hela vägen fram till Innebandyfesten med 95:erna. Förlust i semin mot RIG som sedan skulle vinna guldet, men man tog en bronspeng efter vinst mot Linköping. En stark insats, men en klar revansch för en viss Victor Hansson som hade månader med rehab bakom sig för att få uppleva just detta. – Ja det stämmer, jag missade en del av den säsongen, Men var med när vi gick till festen och tog ett brons! Personligen var det en riktig boost och viktig på så sätt att jag kände att jag kunde vara med och bidra trots ett tungt år bakom mig med skador! Det var en fantastisk resa vi gjorde med det laget och det är minnen som kommer sitta kvar väldigt länge, säger Hansson.

Man skulle dock få en chans till på guld den säsongen – drygt två veckor senare avgjordes SDF-SM för 17-åringar i Helsingborg där alltså 96:erna var äldst, men flertalet 97:er tog plats. Däribland just då Hansson, Moberg, Sjöberg, Lehmann och Fabian Hansson. Det blev dock ingen succé då man redan i gruppspelet fick se sig besegrade två gånger om och slutade på en tredjeplats. – Det jag minns från den upplevelsen var att vi spelade i Helsingborg och att det var roligt att ha familj och vänner på läktaren! Att få representera sitt distrikt på hemmaplan var häftigt! Däremot gick det inte riktigt som vi hade hoppats på och det blev respass redan i gruppen. Däremot var det en bra lärdom och bra med erfarenhet inför året efter med 97:orna.

Framgångarna med 95:erna i JAS, där man egentligen till stor del hade en stomme av 97:er och ett par 96:er gjorde att förväntningarna på säsongen efter blev än större – främst utifrån. – Jag skulle inte vilja påstå att pressen var mer påtaglig det året. Vårt fokus under träningar var hela tiden på att vi skulle göra jobbet och det andra kom därefter. Allt skedde så snabbt under den perioden när jag tänker efter. Självförtroendet var högt och vi trodde på det vi gjorde på plan, allt gick som vi hade tänkt oss. Kanske var det det som rubbade oss till slut, säger Wiphagen.

Denna gången hamnade man i en grupp med egentlig enbart lag från Halland och Göteborg, där främst ett lag som Lindås var den största konkurrenten. Ett utfall med positiv känsla överlag tyckte Wiphagen. – Tyckte att de var kul att hamna i en sådan grupp faktiskt. Innan jas-perioden spelade vi endast mot lag i Skåne, med vissa undantag. Vi lärde känna spelarna i motståndarlagen både på och utanför plan vilken bidrog till en del rolig hets, men även att matcherna låste sig emellanåt vilket var lite tråkigt. Att hamna i en grupp med helt nya lag tyckte jag var mer utvecklande, vi spelade vårt spel mot spelare vi aldrig mött. Man visste inte vad man skulle möta så man gick alltid in med 100% fokus på att göra sitt eget jobb än att koncentrera sig på vad man kommer möta. Nackdelen med det var att man la mycket tid för att åka till och från matcher, och de kunde ta lite energi.

Detta var även sista säsongen man spelade enkelmöten i JAS-grupperna. Enkelmötena såg till att det blev spänning och självklart så hade man Lindås i sista omgången, en ren gruppfinal där man delade på poängen men Åstorp tog gruppvinsten då Lindås hade tappat poäng tidigare. – Fanns väl både positivt och negativt med enkelmöten. Jag tyckte det var bra för det va lättare att ladda upp till de specifika matcherna utöver alla andra matcher man lirade. Det var dessa matcher man taggade till lite extra till och inramningen hade en tendens att bli lite extra vid dessa matcher. Det negativa är att man saknar JAS som fan och matcherna var hur kul som helst. Så ja klart man hade föredragit dubbelmöten såhär i efterhand.

Mitt här i så skulle man även spela sitt sista SDF-SM, den sista upplagan HJ17 innan det övergick till enbart ett SM. Skåne som då hade ett starkt lag på pappret, men som inte kunde prestera fullt ut. – Vi hade alla förutsättningar för att vinna, vi hade en grym trupp som var ett guldlag. Vi föll tyvärr i semin där jag tycker vi var det bättre laget. Men tyvärr föll vi och blev trea, säger Moberg.

Skulle du säga att det enbart är slump och oflyt som gör att ni inte räcker hela vägen? – Det skulle jag nog säga ja, vi hade en del marginaler som inte var på vår sida helt klart. Vi hade ribba ut och de hade ribba in i detta fallet.

Man hade dock kvar att spela för den säsongen med tanke på JAS där man vunnit gruppen. Man lyckades i första rundan i playoff slå Skånekonkurrenten Höllviken med 3-1. I omgång två väntade Partille, en match som gällde en plats på Festen. Åstorp var klara favoriter inför, men fick på plats i Göteborg se sig besegrade med 9-5. – Vi underskattade Partille rejält den matchen och inte minst deras målvakt Erik Lennheimer som jag blev lagkamrat med i Höllviken, säger Moberg.

Fiasko? – Ja det var ju ett fiasko helt klart.

I och med det uppenbara misslyckandet så blev säsongen 15-16 än viktigare – 97:erna sista år och kanske Åstorps sista chans på guldet på väldigt länge vilket gjorde att pressen såklart fanns på spelarnas axlar, något man kände. – Ja det gjorde vi vi väl. Värst var nog förlusten mot Partille, för där kände vi att vi egentligen var det bättre laget. Jönköping som slog ut oss året därpå hade ju ett väldigt starkt lag. Men båda förlusterna var sjukt sega.., säger Lehmann.

Som han nämner så blev heller inte säsongen 15-16 vidare lyckad. Visst så tog man en andraplats i gruppen, vann mot Warberg med uddamålet i runda ett för att sedan förlora med uddamålet mot JIK i runda två. Man missade därmed chansen på guldet och JIK skulle sedan gå hela vägen och försvara sitt guld. Sett till att Åstorp tog en brons med 95:erna, så trodde nog många att man skulle lyckas ett av åren som väntade. – Nej men som du säger, efter året med 95:orna steg ju förväntningarna och det var först två år senare som det egentligen skulle vara vårt år på riktigt. Då är det klart inte godkänt att det gick sämre resultatmässigt de kommande åren. Och med tanke på att många i laget lyckades bra i Allsvenskan, SSL och u19-landslaget borde vi kunnat skrapa ihop någon JAS-medalj till. 95-bronset var en grym bedrift, men de kommande två åren räckte vi inte till när det väl gällde.

Under den här säsongen fick man dock debutera i den blågula dressen när Moberg, Sjöberg och Hansson gånger två fanns med i höstens EFT i Tjeckien med U19-landslaget och under våren fick man chansen även i Finnkampen där dock Victor Hansson var skadad. En häftig upplevelse. – Jo det var ju riktigt roligt att få vara med o representera Sverige. Det som var mindre tråkigt var väl att vi aldrig fick spela något VM. Minns inte riktigt hur det slutade men det gick bra för oss på EFT & Finnkampen, säger Fabian Hansson.

Detta blev det sista man gjorde tillsammans som grupp och lag – därefter splittrades man. Inte helt oväntat var Niko Moberg, fixstjärnan och bollmagikern, uppvaktad av SSL och valet föll till sist på Höllviken. – Precis, under skånelaget fick jag lära känna Vidar Jonsson Wallin och hade bra snack med honom. Sen när jag tog studenten hörde Höllviken av sig. SSL var lockande och det var samtidigt som Höllviken gick upp som jag tog steget över till dem.

Men sejouren i SSL blev aldrig någon fulländad succé. Första året blev det endast ett mål på 31 matcher samt några i division 3, med en ganska begränsad speltid. Året efter blev den bästa med sju poäng, men även med en dubbellicens till Åstorp för att få någon extramatch. Tredje säsongen blev aldrig fulländad då han några veckor innan jul valde att lämna Höllviken och återvända till Åstorp och division 1 där han var med och spelade upp laget till Allsvenskan. – Det stämmer, den var nyttig för mig både sportsligt och privat. Det var mycket lärorikt för mig, men det som fick mig att återvända hem var först och främst en familjetragedi som gjorde att jag tappade suget och motivationen för att spela innebandy, samtidigt så fick jag inte spela särkilt mycket så valet att flytta hem blev enkelt för mig. Jag valde att flytta hem till familj och nära vänner.

Pontus Sjöberg valde samma väg, men året senare. Inför säsongen 17/18 skrev han på för Höllviken. – Jag ville testa mina vingar. Spela på högre nivå. Utveckla sig som spelare. Höllviken var ett självklart beslut. Då jag hade min bror från en annan mor (Niko) som redan spelade i Höllviken. Det var en liten trygghet.

Det blev två säsonger i SSL. Första året noterades han för 30 matcher och åter därefter 15 innan han valde att återvända till Åstorp som då spelade i Allsvenskan. – Min utveckling var väl med boll och klubba och spelförståelsen. Man blev helt enkelt lite bättre på allt, förutom mitt skott! Det är inte min starka sida haha, jag håller mig till passningarna. Varför jag återvänder var p.g.a. att man saknade nära och kära.

Victor Hansson valde en flytt till Växjö och SSL istället där det dock fanns andra alternativ med i bilden. – Det blev ett lätt beslut när jag fick komma upp och träffa Växjö. Jag hade kommit en bit i förhandlingar med Fc Helsingborg men förstod ganska snabbt att vi tänkte olika. Växjö hade en tydlig plan av vilka spelare dom ville ha och vilka krav dom ställer på dig som spelare. Alla möjligheter med arenastaden och att få tävla mot dom allra bästa gjorde valet enkelt! Niklas Norden var även tränare för Växjö då och jag kände till Niklas sen tidigare och kände väl till hur han jobbar med unga spelare! Ett val som jag aldrig kommer ångra, jag trivs superbra i Växjö.

Hansson går nu in på sin femte säsong och fick redan under första året vara med och uppleva en SM-final där man dock förlorade mot Falun. En upplevelse han vill nå igen och denna gången ta revansch. – Jag trivs riktigt bra i Växjö, i laget och i föreningen. Jag är tacksam över att få vara en del av denna organisation. Ja det var en häftig upplevelse, tyvärr blev det förlust och sen den dagen har klubben och vi spelare fokuserat på att ta oss dit igen! Växjö har en ljus framtid, både ekonomiskt men också när det gäller tänket hur vi ska ta oss till toppen! Jag skulle tro att redan nästa säsong är vi med och krigar på riktigt om SM-guldet!

Fabian Hansson valde en flytt till Warberg där då Oscar Lundin var tränare och såg till att värva Hansson till laget som då spelade i SSL. – Rightare som var stark på att skydda bollen. Kunde både skjuta själv och hitta bra passningar ifrån trängda lägen, säger Lundin.

Sejouren blev dock bara ettårig av speciella skäl. – Fick 3-4 erbjudande från andra föreningar, men när jag åkte upp till Warberg för att testspela så fick jag intrycket av att hela föreningen kändes väldigt proffsig. Sedan yngre ålder har jag alltid tänkt mig att spela i Warberg och när väl möjligheten kom så kändes allting perfekt. Var där dock bara en säsong, trivdes jättebra i laget och i själva Varberg. 3 månader in i säsongen så åkte jag på en skada som förändrade en stordel av min innebandykärriär. Har diabetes och fick lågt blodsocker, resultat blev att jag fick hypoglykemianfall. Av detta får man extrema kramper & är medvetlös, detta gjorde att båda mina axlar gick urled, säger Hansson.

Hansson valde därmed en flytt hem till Åstorp, men har nu tvingats lägga av helt nyligen. – Nu på senare år har jag opererat båda axlarna och varit skadad varje säsong i Åstorp sen jag valde att flytta hem igen. Nu i december gick den av igen även fast jag har opererat den, så nu valde jag ta steget och sluta på Innebandy.

För Martin Lehmann och Benjamin Wiphagen blev det liknande vägar. De både gjorde en säsong i Åstorps A-lag efter sitt sista JAS-år när man vann division 1 Södra innan man la av. – Det var lite olika grejer som ledde fram till det. Under jas tiden började motivationen släpa efter och jag hade väl egentligen inget framtidstänk kring min innebandykarriär, prioriterade framförallt skolan. När sedan jas var slut så kände jag mig väldigt färdig och beslutet att lägga av kom efter att jag bestämt mig för att resa till Australien, vilket jag gjorde i början av 2017. Sen spelade jag även när jag var i Sydney, så kärleken för innebandyn har ju aldrig försvunnit men fokuset förändrades en hel del, säger Wiphagen.

Lehmann är inne på ett snarlikt spår. – Kände att jag bara stod och stampade i min utveckling. Andra spelare gick om mig och i takt med det tappade jag glöden för innebandyn. När jag väl slutade var jag väldigt trött på sporten och ångrade aldrig att jag inte fortsatte spela.

Om det fanns en möjlighet för alla att återförenas sett till skador, motivation och likande och spela i Åstorp hade det varit intressant att se hur Åstorp skulle stå sig och eventuellt kunna bli ett topplag. – Oj det är oklart, men vi hade förmodligen varit ett topplag, säger Niko Moberg.

Svaret på den frågan kommer vi nog aldrig få, men det återstår att se om Åstorp på sikt kan etablera sig och nå framgångar på andra sätt. Klart är att man hade en oerhört talangfull kull som i slutändan aldrig föll 100 % väl ut.