Det var upplagt för fest i Växjö. Förbundets nya upplägg såg till att fler lag fick deltaga, mer publik och föräldrar skulle vara på plats, den första vinnaren i DJ-JAS skulle koras och Fortnox erbjöd bra förutsättningar för att helgen skulle bli magisk. Bra hallar, bra arrangemang överlag, trevligt personal och ett allmänt proffsigt intryck. Blev det en Fest tillslut? Nja, enligt mig så uteblev den riktiga stämningen och mina höga förhoppningar, infriades inte riktigt.

Var ska vi börja? Juniorallsvenskans intåg på damsidan är spännande. Om det är rätt ålder, då det bara skiljer ett år mellan den klassen och DJ18, det kan vi ta i ett annat inlägg. I och med att damerna ofta använder sig av spelare i relativt låga åldrar så fanns risken att lagen skulle få dubbla stora delar av truppen om man tog sig vidare i båda klasserna. Och så blev det. Rönnby och RIG, hade flertalet tjejer som spelade en stor mängd matcher och minuter på kort tid. För vissa av dem slutade det i guld, men även i misär, då Tova Eriksson åkte på en olycklig skada. Hade det blivit annorlunda med mindre matchtid? Omöjligt att säga, men att tröttheten påverkar kroppen på ett negativt sätt, det är det ingen tvekan om. Hoppas självklart att Tova kommer tillbaka snart. En av turneringens bästa spelare!

Det nya poolspelet skulle se till att ”rätt” lag tog sig till Festen och att man inte riskerades att slås ut för tidigt. Det är i alla fall den förklaringen som jag fått till mig och av det jag läst. Att du helt enkelt inte ska riskera att mista dina gulddrömmar i en enda match. Visst, kan köpas, men samtidigt. Ska du vinna guld, så ska du vara som bäst när det gäller och spela på topp. Oavsett om det är semifinal eller playoff. Ett relativt avslaget gruppspel, ledde istället till att lag kunde stå och bolla av minuter i slutskeden (inget ont om det, hade jag med gjort), för att inte riskera något. Inbördes möten gällde och lag som förlorade med 10-3 och 8-2 i gruppen, kunde till sist nå semifinal och final. De vann rätt matcher helt enkelt, vilket är en styrka i sig och det ska lagen ha eloge för. Men om man ena matcher står för en stark insats och vinner mot ett starkt lag, för att sedan i nästa förlora stort, hur ska man tolka kvalitén då?

Poolspelet ledde till att lagen som nådde längst, spelade 240 minuter innebandy på drygt 48 timmar. Jämför det med att istället spela tre stycken matcher, (kvartsfinal, semifinal och final), under fredag-söndag, där du då hade spelat 180 minuter, om varje match hade spelats i 3×20 form. det är en hel match skillnad. Jag säger inte att mindre speltid och annat upplägg hade ändrat utgången för lagen och resultaten. Lillån och Jönköping kunde lika gärna stått i final ändå. Men för de lagen som har tunna trupper och matchar hårt, för de spelarna som spelar i samtliga spelformer och får mycket förtroende, så är det tufft. Att ladda upp inför match, spela den och sedan återhämta sig, är tufft det med. Både fysiskt och mentalt och det kräver mycket av spelare som såväl ledare. Att man då väljer att spela en innebandy som inte är lika aktivt krävande för att orka, det ter sig naturligt, ett taktiskt val helt enkelt.

Tänk istället kvartsfinaler på fredagen. Du får en chans och måste satsa. 3×20 i speltid, där varje match kommer betyda kniven mot strupen, dramatik och spänning kommer publiken få bjudas på och du vet om att du inte får en till chans. Det är vinna eller försvinna för stunden och den som vågar mest, den vinner. Samma sak på lördagen med semifinaler och samma sak på söndagen, i finalerna. Jag skulle tro att ett sådant upplägg ser till att spelarna håller sig fräschare, kvalitén blir bättre och spelet blir en nivå bättre. Du har mer ork och kan bjuda upp på ett annat sätt när det kommer till innebandyn på planen.

Som en vis man uttryckte sig: ”Vi har under året spelat gruppspel, playoff och utslagning, för att sedan gå in och spela ett gruppspel på nytt”. Märkligt? Det stämmer ju till 100 %.

Festen uteblev till sist enligt mig. Det kändes mer som ett gothiaslutspel under vissa stunder. I finalen så gapade en del av läktarna tomma, där jag hade hoppats på en fullsatt A-hall som skulle skandera vid varje pass, vid varje mål och bidra till en magisk inramning. Föräldrar och supportrar gjorde så gott de kunde. Nykvarn hade stort stöd vid sina matcher, vilket var kul att se. Trummor, tutor och mer därtill. Finalen i HJ kunde spelats mellan vilka lag som helst. Djurgården-Kalmarsund. Partille-Salem/Telge. Lillån-RIG. Ja, vad som helst, men jag tror ändå inte att stämningen hade ökat drastisk. Självklart firade lagen sina mål. Självklart så firade publiken sina killars framgångar. Men känslorna, dramatiken och stämningen, fanns aldrig riktigt där. En viss trötthet fanns där. Lillån orkade aldrig resa sig när Jönköping gjorde 7-4. Man orkade aldrig hitta den växeln för att ha en sista anstormning. Vilket är förståeligt. Det är tungt nog att ligga under. Har du då 180 minuter med innebandy i benen sedan tidigare, tätt inpå. Då blir det knappast lättare.

B-hallen var mer kompakt och inbjöd till mer stämning. Popperyd roddade den hallen bra. Eloge!

Ett Vöikers hade kanske behövts. Ett lag som hade lockat folk och haft hemmastödet. Skapat intresse för att folket i Växjö skulle ta sig till Fortnox under helgen och bidra till Festen.

JAS-finalen på DJ-sidan var härlig. Ett uträknat Pixbo reste sig och kom ikapp, för att det sedan skulle avgöras på straffar. Spänning, dramatik och kamp. Där fick man valuta för entrepengen och det ska Pixbo och RIG ha eloge för. Men även där var det inte fullsatt. Mer folk hade garanterat skapat ett bättre tryck, svårare än så är det inte. En sak till? Att när man som lag vunnit, knappt får fira på planen innan speakern påtalar att man ska skynda sig av för att nästa lag ska få värma upp, det håller inte. Då får marginalerna vara bättre i tidsplaneringen. Det borde förbundet kunna tillgodose så att man har i marginalerna att matcherna kan gå till sudden och straffar. Varken det firande laget eller de som ska värma uppe efter, ska behöva drabbas av detta.

Domarkvalitén då? Den diskuterades och det relativt flitigt. Mina tankar? Släpp spelet mer, låt spelarna smälla på och få flytet. Ge och ta, åt båda håll. Mer kamp, mer passion och en härligare sport. Blås inte för minsta närkamp eller så fort någon går in i sargen. Förklara för spelarna vad som gäller. Vilka direktiv de haft fått, det vet jag inte, men vissa klarade av det bättre än andra helt enkelt. De som dömde P16-finalen, de skötte det bäst. Geiser/Nilsson tror jag var namnet på dessa herrar.

Placeringsmatcher? Vill spelarna själva spela det? När du har förlorat en semifinal, men ska ladda om för bronsmatchen? Låter det vara osagt, men i min mening kan det kvitta. Har jag förlorat en semifinal så vill jag gå under jorden och inte spela en match under den närmaste tiden. Att se tillfället att ta ett brons som revansch. Det ser jag mer som en börda.

Jag hoppas förbundet ser över upplägget och utvärderar. Tar in åsikter och synpunkter från de deltagande lagen. Det är ändå de som är huvudpersonerna i det här fallet.

//Rasmus