Under de första fyra delarna har ni fått ta del av Örebros väg fram till Innebandyfesten under säsongen 2011/2012, där man tillslut tog ett guld. Lagets Jakob Axelsson guidar er genom de avslutande matcherna.

”Vi hade nu nått vårt mål med JAS-säsongen och nu när vi var här fanns det bara ett mål och det var SM-guld. Vi fick sällskap av Partille, Helsingborg och Hagfors ner till Varberg för att göra upp om medaljerna.

Vi ställdes mot Partille i semifinalen och det var på förhand det motståndet jag ville möta. De kändes som det svagaste laget på pappret av de lag vi kunde få möta i semifinalen även om de hade några spelare som var riktigt bra t.ex. Bohlin och kapten-Jönsson. Åsikterna inför matchen gick isär.

Partilles eminenta JAS-blogg tog fram några tippare via Twitter och Magget körde röstning på Facebook. Twitter sa Partille och Facebook sa Örebro. Ovist men extremt kul.

Semifinalen började med att vi satte 1-0 genom den numera landslagsmeriterade Markus Lindgjerdet och det var resultatet efter första perioden. Skönt med ledning i en SM-semi. I andra perioden tryckte gaspedalen i botten och körde ifrån Partille. Det var som att ställa en gammal Skoda med 80 hästkrafter mot en Ferrari med 450 hästkrafter bredvid varandra. En mål explosion av hög klass. Sista perioden blev en ren transportsträcka till SM-finalen för vår del trots att Partille gjorde allt de kunde för att komma ikapp men lyckades inte. 12-6 slutade semin och vi var i SM-final. Vi hade krossat Partille i en SM-semifinal med 12-6. Det ska inte hända egentligen. 12-6 är brutala siffror på 3×20 rullade tid. Kommentarerna haglade och nu var de enbart positiva, ”Galet”, ”Kross utan dess like” osv. Det var extremt skönt att få den känslan att vi nått en SM-final. Men vi var inte nöjda där, vi visste att det fanns mer att plocka ut ur våra kroppar.

SM-finalen i säg skulle bli en revansch för många i laget då de åkte ur P16-SM mot just finalmotståndarna Hagfors. För mig själv var det en match i matchen mot Hagfors Karl Pontén, då vi under hela JAS-slutspelet hade jobbat tillsammans och vi hade kört en mega-satsning på juniorallsvenskan på Innebandysajten.

Hagfors fick en drömöppning på matchen och hade sjuka 5-1 efter en period. Efter perioden gick jag ut till fel omklädningsrum och hörde några av Hagforsarna säga, ”Fan, gubbar vi får inte slappna av nu. De har vänt matcher förut. Detta ska vi fan inte släppa!”. Då fick jag känslan att de alltså är lite halv rädda för oss trots att de leder med 5-1 efter en period. Vi själva gick in till planen som låg bredvid och körde ett peptalk. Vi lovade varandra att vi skulle våga spela ut och visa publiken vad vi kunde. Sagt och gjort. Vi släppte alla handbromsar och bara körde. Pang 5-2, pang 5-3 och så var ställningen inför sista.

”Gubbar, vi har de under press. De slår ju bara långbollar nu. Gå ut och kör över de i sista perioden nu”. Ungefär får så lät det i periodpausen och vi hade vittring på seger. Vi slängde in vår egen gubbe i lådan Sebastian ”Sebbe” Pettersson som inte hade gjort ett enda byte i matchen och han går in och trycker dit 5-4 och 5-5 på typ fem byten. Det är sjukt, i en SM-final. Snacka om vinnarskalle, det är bara att kolla på hans krigarmentalitet. Det är få som har den krigarinställningen som han har.

Hagfors darrade extremt och när vi drygt 14 minuter in i sista perioden skickar in 6-5 genom Jesper Kivipaasi så var vändningen totalt. Lyckan var extrem och nu gällde det att hålla fokus sista sex minuterna. Inte släppa in värmlänningarna igen. Hagfors hade några bra lägen, bl.a. ett riktigt bra frislagsläge och ett öppet mål för Englöw men som missades. När det var drygt två minuter kvar så skickade Hagfors-backen Nyborg en långboll upp i planen där jag i egen hög person stod och väntade, jag plockade ner den och avancerade några meter fram i banan och tryckte av. Bollen satt som en smäck i bortre hörnet och 7-5 var ett faktum. Jag tror aldrig jag haft en sådant konstig känslan av glädje i kroppen som då jag ser bollen i nätmaskorna. Det var total eufori. Sista minuterna kunde vi bara njuta av. Vi fick ett PP där vi bara spelade runt i Hagfors-zon utan att chansa och Hagfors fick även chansen i PP men hade inga bra chanser utan det var klart redan. Guldet skulle för första gången i historien hamna i Närke och hos IBF Örebro. Känslan när slutsignalen tjöt i hallen var helt otrolig, alla innebandyspelare borde få vara med om detta ögonblick någon gång i sin karriär. Stämningen i laget under prisutdelningen, firandet i omklädningsrummet, när vi duschade våra tränare, det obligatoriska Mc Donalds stoppet på vägen hem och den underbaraste bussresan i mitt liv samt alla glada tillrop man fick när man kom hem igen. Allting var så sjukt, vi visste inte då och vet nog fortfarande inte vad vi har gjort egentligen.

Vi kommer för all framtid vara svenska mästare och det kan ingen ta ifrån oss oavsett vad folk tycker och tänker. Vi har ett SM-guld och vi är inte nöjda där, vi vill ha mer.”

Jakob Axelsson.

Axelsson och hans Örebro besegrade Hagfors i finalen. Foto: Emma Axelsson.

Bloggen riktar ett stort tack till Jakob Axelsson och hans insats i denna artikelserie. Framöver förväntas en liknande dyka upp, denna gången med ett annat guldgäng.

//Rasmus