Postat den 5 september, 2016 av jas-bloggen

Året var 1998, datumet 23 maj, när Mattias och Helena blev föräldrar till Kevin, sin första son. 15.14 är den exakta tiden för födelsen på Södertälje sjukhus, där födelsen dock skedde ett par veckor för tidigt. Läkarna förutspådde en kortväxt kille med motorikproblem, där Haglund i skrivande stund mäter 196 centimeter.. . Södertälje är för övrigt staden där Kevin tillbringat hela sin uppväxt med gångavstånd till Västergårdshallen.

Redan tidigt kantrades uppväxten av sport och som fyraåring så kom den första ”ordentliga” kontakten när Kevin började skridskoskolan som SSK arrangerade. – Jag följde alltid med pappa och kollade på SSK:s A-lagsmatcher. Trogen supporter är jag än idag och går på nästan alla matcher.

En som agerade tränare för Kevin i SSK några år senare efter skridskoskolan var Niklas Määtää. – Kevin hade bra spelsinne/spelförståelse och en bra klubbteknik men han behövde jobba med skridskoåkningen. Han är en bra kille som utan att hävda sig kunde göra sig hörd i omklädningsrummet. En kille som känns trygg i sig själv, säger den gamle hockeytränaren om Haglund.

Som sexåring tog innebandyn en plats på kartan när han in Mariekällsskolans gympahall och gjorde sin första träning med Listonhill IBK, hans moderklubb. Pojkar födda 1997 samt 1998 spelades tillsammans i Södertäljeklubben, där pappa Mattias själv var lagkapten i klubbens A-lag. – De ville att jag skulle testa på eftersom jag alltid sprang in på planen i pauserna och spelade och lirade utomhus och så. Tydligen höll man i klubban som ettåring.

Haglund som knatte, redan då med en klubba i handen.

Sejouren i Listonhill blev dock kortvarig då Haglund redan efter ett halvår tvingades byta till Telge P98 istället, där bland annat Pelle Hansson fanns i laget. – Jag bytte till Telge för att träningstiderna i Listonhill krockade med hockeyn.

Säsongen 07/08 så tränade man två pass i veckan och klev då in matchsspelet i form av sammandragsspel. Två år senare, 09/10 så spelade man i Södermanlands 97-serie trots att man var ett år yngre. I samma serie fanns även föreningens 97:er, ett lag som man kom före i serien och slog tre gånger om under den säsongen. – Inget speciellt så, men minns hur kul det var att vinna mot våra egna 97:er eftersom de var ett år äldre, alltid coolt att slå de som var äldre. Precis på samma sätt man aldrig vill torska mot yngre.

Haglund i tidig ålder, då med nummer 15 på tröjan.

Redan samma säsong så var Kevin uppe i klubbens 96-lag och spelade matcher. Även i den serien hade man två lag och det var just det ”röda” laget som Kevin fick chansen i, laget som vann serien det året. – Det var riktigt kul att spela med dom, de var så mycket större och starkare! Sen spelade Ludvig Neander i det laget, han gjorde vad han ville på planen.

Den som då ledde Telges 96-kull var Jouni Sonkasalo som alltså var den som plockade upp Haglund för spel i den högre miljön. – Man såg redan då att Kevin var speciell med sina magiska händer och sin split-vision. Det som han saknade var storleken i jämfört med de större grabbarna, som han då kompenserade med grym spelförståelse och teknisk styrka. Han var som en oslipad diamant. Han visade redan då att han bar på en otrolig talang för spelet, säger Sonkasalo till bloggen.

Under denna perioden så var det dock fortsatt hockeyn som tog upp mycket tid i övrigt där 3-4 träningspass i veckan gjordes, plus match. Prioriteringarna var klara med andra ord. – Jag kombinerade ishockey fotboll och innebandy. Målet var att bli proffs i hockey, men innebandyn var kul att hålla på med, det liknade hockeyn och det gick bra för mig. Fotbollen var också kul, men mot slutet blev det mest bara fotboll för att få kondition för hockeyn.

Inför säsongen 2010/2011 så skedde det dock en del förändringar. Kevin tog steget över till Huddinge i ishockeyn och lämnade därmed sin lagkaptensroll i SSK. – Jag bytte från SSK till Huddinge för att det inte var okej att missa hockeyträningar för innebandymatcher medan andra kunde få gå på kalas och inte träna, men ändå spela match.

Under samma period så fortsatte dock innebandykarriären i Telge och just den säsongen så noterades bland annat forwarden för hela 89 poäng på 16 matcher i en P98-serie. Utöver det så var det även med jämna mellanrum spel i de högre serierna. Både med klubbens 97-lag, men även i 96-laget där Haglund tidigare hade noterats för matcher och poäng. – Alltså den säsongen var magisk, det kändes som jag gjorde mål på allt, lyckades med varje dragning och passning. Målet var 100 poäng, men jag missade två matcher och det grämer mig än idag.

Utöver succén på innebandyplan så är det en annan händelse som etsat sig fast på Haglunds minne, en händelse av mindre smaklig grad. – Tog ett matchstraff tre mot Trosa. Vi ledde 16-1 och det var en minut kvar och jag hade gjort typ åtta poäng i matchen. Vi hade boxplay och jag dribblade mig igenom och kom nästan fri. Då tar deras back tag i mig och rev ner mig så jag hamnade ovanför honom. Jag fick hjärnsläpp, vet inte vad som hände riktigt.

Just säsongen 10/11 var dock en vändpunkt när det kom till framtida mål. Drömmen om att bli fullbetalt hockeyproffs blev allt svagare och en tanke om att bli innebandystjärna tändes istället. – Alltså, det gick ju så bra med innebandyn och lite trögare i hockeyn, så självklart blev man mer och mer sugen på innebandyn och suget för hockeyn började avta. Hockeydrömmen fanns, men blev svagare. Tänkte att ”äsch en försäsong till så går det bättre ”.

Men så blev det inte, utan drömmen om att bli hockeyproffs blev allt fortsatt svagare, även under säsongen 11/12. Då gjorde Kevin sin andra säsong i Huddinge, som även skulle bli hans sista. – Jag gick in med det i huvet inför sista säsongen, jag lirade bara för att jag inte ville ge upp. Allt eftersom tog ju hockeyn mer och mer tid. Allt pendlande blev jobbigt och det blev mycket i skolan, och i samma veva hade jag nära till hallen och det gick bättre i innebandyn. All hård träning alla dessa år, alla dessa extra skott utomhus, hårda fyspass och ispass, man ville ju inte bara ge upp.

Framgångarna på innebandyplanen fortsatte däremot och denna säsongen, 11/12 var inget undantag. På nytt vann man P98-serien och Telge befäste sig som det starkaste laget inom regionenen i sin ålder. – Vi var totalt överlägsna, vi behövde knappt försvara oss då. Jag var center, men det var inte många gånger man behövde vara på egen planhalva.

Och resultaten och framgångarna spred sig i distriktet. Spelare anslöt sig till Telges framgångsrika kull. Från Järnö SK Hölö kom Jonathan Edelsvärd och Oskar Seth och Linus Palmqvist anslöt från Nykvarn. Spelare som tampats med Kevin i toppen av poängligan under ett par säsonger. – Vi var riktigt bra och det var väl bäst för deras fortsatta utveckling att ansluta. Och deras ankomst höjde ju nivån rejält!

Även cupframgångarna började trilla in. I Storvretas klassiska cup så kunde man kamma hem ett guld under just denna säsongen. I finalen så slog man Huddinge med 4-1 och Kevin själv var starkt bidragande till guldet och blev även utsedd till turneringens forward med fyra poäng i finalen. – Vi var första laget från Södermanland att vinna Storvretacupen. Tror något annat lag hade silver innan, men att vinna världens största cup var självklart jätteroligt. Sedan att få ta emot pris för turneringens forward var ju en bonus, det är ju ett bevis på att man gör någonting bra.

Inför säsongen 12/13 så förberedde man sig på hårdast möjligast sätt. Försäsongen var hård och hölls av ingen mindre än Kevins pappa, Mattias, som var tränare för P98-laget vid detta skedet. Under hela sommaren så körde man cirka tre pass i veckan, fram till man började inomhus. – Jag lyckades sitta i 90 grader i elva minuter på fystesterna den sommaren. Minns att Pelle satt kvar i nio minuter och jag ville inte vika ner mig. Efter elva minuter blev jag tvungen att avbryta, jag hade typ fastnat i 90 grader och jag blev nerknuffad för att ta mig ur den sittande positionen.

Inför just denna säsongs så la även Kevin hockeyn på is, efter ett par säsonger i SSK och två avslutande år i Huddinge. Ett försök i en annan förening gjordes, men beslutet togs till sist. – Jag körde försäsongen med Flemingsberg för att se om glädjen kom tillbaka. Det var såklart roligare när man var en av de bättre i laget igen, men efter försäsongscupen sa tränaren där, som jag gillade, att han skulle sluta, och då kände jag att det nog var dags för mig att göra samma sak.

Det blev därmed fullt fokus på innebandyn och till Telges starka kull så anslöt även en trio från konkurrenten Nykvarn. Gabriel Mannila, Emil Berglund och Linus Larsson tog klivet över och återförenades med Linus Palmqvist som hade tagit steget redan säsongen innan. – De var bra innebandyspelare som var ledande i sitt lag, och när de såg att vi var riktigt bra så ville de nog vara med på tåget. Deras ankomst förbättrade oss ytterligare, vi var helt klart för bra för Sörmlandsserien.

I samband med deras ankomst så deltog man även i USM, där det egentligen var 96:ornas år, men som vanligt så är det starkast möjligast lag som gäller för de flesta föreningarna. I gruppspelet mötte man Järfälla och Tyresö, två jämna fighter där man fick slita för poängen. – Minns att vi verkligen krigade tillsammans för att ta de poängen som krävdes. Vi ledde med två bollar mot Järfälla, hamnade i underläge, men lyckades kvittera i sista perioden.

När det sedan vankades regionsslutspel så blev Älvsjö en lätt match och besegrades med klara 8-3, innan det på nytt vankades match mot Järfälla. En tuff fight där man till sist kunde vinna med uddamålet. – I regionsfinalen fick vi slita rejält, vi hade ledningen med 4-1 efter första perioden men sen kröp de närmre, med fem minuter kvar stod det 4-3 och vi drog på oss en utvisning strax efter. Järfälla sköt skott efter skott, men vi lyckades hålla tätt.

Ett par månader senare på vårkanten så ställdes man mot Sirius i Skogängshallen. Detta var alltså den ”riktiga” semifinalen där det enbart återstod fyra lag i hela Sverige i just den åldersklassen där man efter en dramatisk match kunde nå finalen. – Sirius var storfavoriter att utmana om guldet , och vi med våran unga trupp var verkligen underdogs. Vi låg i försvar i stora delar av matchen men Adam Blomberg i målet räddade oss verkligen och gav oss en chans att vinna. Vi var i underläge men lyckades kvittera med 45 sekunder kvar, och sedan avgjorde Alexander Lundström en minut in i förlängningen. Magiskt.

I finalen sedan så väntade Linköping, laget med den magiska 96-kullen bland annat som omnämnts vid många tillfällen och varit delaktiga när Östergötland tagit guld i SDF-SM. Finalen spelades i Botkyrkahallen, samma helg som Örebro tog sitt andra raka JAS-guld. Just den här matchen är något som Haglund och hans Telge dock ville glömma fort. Storförlust med hela 10-3 blev det till sist. – Matchbilden var exakt lika talande som siffrorna. Felix Lanver hade gjort hattrick redan efter några minuter och vi kunde inte sätta emot så mycket alls.. Ludvig Neander och Oscar Jansson, våra toppspelare födda 1996, de var skadade och spelade inte finalen vilket var väldigt tunga avbräck.

Även debuten i division två kom under säsongen. Borta mot Flens i Hammarvallen fick ett par unga killar chansen, däribland Kevin. Seger och tre poäng blev facit i en lyckad debut. – Jag minns att Josef Celik, domare i Sörmland nu, gjorde tre mål i boxplay. Det var galet!

Den som då var ledare för just division 2-laget var Andreas Paulrud som berättar om hur han minns Kevin som spelare och att man egentligen hade lite andra planer för honom. – Kommer ihåg att han var en lång ranglig kille med speciell kompetens på den offensiva delen av plan. Kunde skapa målchans på egen hand ur nästan vad som helst. Ville egentligen pröva Kevin i division två mycket tidigare, men efter diskussioner med Kevins pappa, Mattias, som var Kevins pojktränare, så kom vi överens om att pröva Kevin då det var lugnare med pojk-98 SM matcher.

Och när vi pratar om debuten borta mot just Flen så fortsätter hyllningskören. – Debuten var underbar. 2+1 av en 14-åring i division två. Trodde inte riktigt på att han skulle kunna stå pall så pass bra som han gjorde mot ett fysisk spelande Flen, men han motbevisade mig till min glädje förstås. Med den inställningen som han hade, kom först, gick sist från träning och match, gav alltid allt. Så visste man att han skulle kunna bli nått i framtiden.

Den säsongen deltog man självklart i seriespel och mer därtill. I P98-serien så knep man på nytt en serieseger och även ett DM-guld kunde inkasseras. – Säsongen gick väl som förväntat, vi var bättre än de andra lagen i Södermanland och att vinna DM och P98- serien var någonting vi såg som en självklarhet med truppen vi hade.

Säsongen efter, 2013/2014, blev ett år där en del skulle komma att förändras. 98-kullen hölls ihop, men för ett par av spelarna så trädde Juniorallsvenskan in i vardagen. Någon gång i veckan tränade man med JAS-truppen och därmed även spelade matcher i F-gruppen. Laget leddes av ingen mindre än Kevins pappa, Mattias. – Vi delade upp säsongen och hade delmål. Första målet var såklart att vinna JAS-gruppen, vilket vi lyckades med. Vi vann serien med en poäng och Oliver Södermans kvittering mot Nykvarn med 14 sekunder kvar av matchen var ju en bidragande orsak till att vi kunde lyckas, säger Kevin kring sammanfattningen av den gruppen.

Denna säsongen skulle även innefatta SDF-SM, som då spelades för de som var födda 1998 och yngre. Precis i årsskiftet skulle det göras upp i Umeå där Telges duktiga 98:er skulle kunnat vara tongivande i Södermanlands trupp. En uppmärksammad händelse uppstod dock, då man på förbundet i Södermanland tagit beslutet att max fem spelare från varje klubb kunde få plats i den slutgiltiga truppen. Ett beslut som istället gjorde att Telge valde att avstå uttagningarna helt och Mattias Haglund som var tilltänkt coach, valde även han att hoppa av. – Vi hade lätt 15 spelare som skulle platsa i distriktslaget och därav var det orättvist att endast fem skulle få åka. Vi hade ett möte med spelare och föräldrarna där vi kom överens om att bojkotta uttagningarna, säger Kevin om händelsen.

Förbundets utvecklingskonsulent i Sörmland hette då Simon Parkman och i en intervju med LT så säger Parkman själv att de trodde att bredden i distriktet skulle bli bättre tack vare detta beslut. – På det hela tror vi det. Innebandyn arbetar just nu för att behålla spelare. Så många som möjligt, så länge som möjligt. Nu får fler möjlighet att komma med i laget och vi kommer bort från för tidig toppning, sa Parkman då till LT.

Istället kunde man lägga fokus på hemmaplan och i och med att man tog förstaplatsen i JAS-gruppen så väntade slutspel. Där ställdes man på nytt mot Linköping, laget som man året innan blev överkört av i USM. Chans till revansch med andra ord, men på nytt fick man se sig besegrade. – Trots att vi vann gruppen så fick vi tuffast möjligast motstånd i form av storfavoriterna Linköping. De klev ifrån och ledde med 5-2, vi gjorde två snabba mål och hade verkligen trycket då… Men sedan rann det ifrån och Linköping var återigen för bra för oss.

Som om inte det vore nog så misslyckades man även att nå hela vägen fram till guldet i Newbodycup, ett mål man hade haft med 98-kullen sedan de tidigare nederlagen i samma cup som på den tiden motsvarade SM-spel ungefär. Med tanke på att detta blev sista säsongen med gänget födda 1998 så hade man hoppats på ett bättre avslut. – Det var dags för oss att vinna Newbody cup. Första året åkte vi ut i kvarten mot Fagerhult, andra året efter förlängning mot Umeå i semifinalen,och nu var det dags för tredje gången gillt.

Gruppspelet gick som på en dans och vägen fram till semifinalen blev relativt lätt i slutändan, där Mölndal i kvartsfinalen bjöd på hårt motstånd dock. Ett Mölndal som då hade Adam Dahlqvist, Rasmus Lundström, Jakob Niemer, Max Källerteg, William Lindström och Hampus Björklund i laget. Flertalet spelare som nu idag spelar i allsvenskan med bland annat Lindås. I semin så väntade Umeå igen, laget som man åkte mot året innan. – Vi tog ledningen med 3-0 tidigt i den sista perioden, men Umeå käkade sig ikapp och med en minut kvar tog de ledningen med 4-3. Med 40 sekunder kvar lyckades jag slå in nån retur och matchen gick till förlängning. Väl där avgjorde Umeå med 20 sekunder kvar.

När man sedan dagen efter hade möjligheten att inkassera ett brons mot Karlstad, så missade man även den chansen och fick därmed nöja sig med en fjärdeplalats. – Vi var inte jättesugna på den matchen, blev väldigt lite sömn den natten och motivationen fanns inte alls. Vi borde dock tänkt annorlunda då det hade varit kul med en medalj iallafall.

Som plåster på såren kunde man på nytt vinna både 98-serien och även DM. Serien vann man därmed för fjärde året på rad. – Alltså för oss har aldrig serievinsten varit någonting speciellt eftersom kvalitén i Södermanland inte är bra.

Denna säsongen var alltså det sista man gjorde med Telges 98.er och att säga att tiden var framgångsrik är inte att ta i. – Magisk tid. Galet många fina minnen, Storvretaguldet , tre raka vinster i Axa floorball cup och vinst i Täby Open. Trist att vi inte lyckades ta någon medalj i new body cup bara…

Flera spelare lämnade efter denna säsongen och laget splittrades. Oscar Seth försvann till Linköping i samband med påbörjad gymnasiegång, Linus Palmqvist, Gabriel Mannila, Jonas Karlsson, Jonathan Edelsvärd och Emil Berglund hamnade i Nykvarn och Tobias Lagestam hamnade norrut i Falun. –  Det kändes väldigt tråkigt såklart, vi hade ju mycket mer att ge och om vi hade fått spela JAS tillsammans hade vi nog tagit oss väldigt långt. Men det blev som sagt många fina minnen!

Då delar av laget lämnade så skapades istället en ny träningsgrupp, där klubbens JAS-lag i princip tränade tillsammans med lite äldre spelare. Tillsammans så återfanns man i JAS-grupp F, men även i division tre, just för att de äldre spelarna skulle få sin speltid. – Vi fick in några nya lirare som man fick lära känna. Det var ett skönt gäng, men man var fortfarande lite nere eftersom 98-gänget splittrats.

I JAS-spelet gick det bra och efter 16 inspelade poäng på sju matcher, med bland annat en förlust mot Nykvarn, så hamnade på en andraplats i gruppen efter just Nykvarn. I division tre däremot så blandade och gav man lite mer i både resultat och prestation. – JAS var väl där fokus låg för gruppen. Målet var att först och främst ta oss vidare till slutspel, och när vi lyckats med det sedan försöka nå festen. Mitt egna mål var att prestera även i division tre så jag kunde få chansen i A laget.

Målet att nå slutspelet lyckades just via andraplatsen, men väl i första omgången tog det stopp. Hemma mot Farsta, som sedan skulle nå Innebandyfesten, förlorade man med klara 4-8. – Det stod 4-4 efter halva matchen och det var väldigt jämt. Har för mig att vi släppte in en del enkla mål. Medan vi fick slita stenhårt för varje mål var det lite enklare för Farsta att göra sina.

Istället så uppfylldes det andra målet – att få chansen i A-laget. Trots att Kevin knappt hade gjort en träning med A-laget så kallades han till match i den elfte omgången, när man mötte Ingarö borta. – Jag fick debutera för att det var många sjuka och skadade till den matchen.

Och vilken debut det blev. Ihopparad med den nuvarande SSL-spelaren Daniel Hernandez, så tog det bara drygt två och en halv minut innan första målet kom i den röda A-lagsdressen. – Jag och Hernandez kom i ett två mot ett läge, och det var bara för mig att trycka in bollen i öppet mål. Riktigt skönt var det, då släppte nervositeten då jag var ruskigt nervös inför matchen.

Och som inte det räckte så kom även det andra målet några minuter in i den tredje perioden. För att verkligen fullborda debuten så kom det till sist ett hattrick. Ett mål som betydde 8-7 i förlängningen och därmed ett bonuspoäng till Haglund och hans lag. – I slutminuten av förlängningen så drog sig vår tränare på sig 2+10 och fick kliva upp på läktaren. Förlängningen rullade på och med 25 sekunder kvar så skickade sportchefen in mig på planen. ”Matchen var över” liksom, men direkt från båset sprang jag ner och stressade backen som tappade bollen, rundande målvakten och skickade upp bollen i nättaket. Den känslan var magisk och den matchen ligger helt klart topp tre av samtliga innebandyminnen jag har. Hade inte vår tränare fått 2+10 hade jag förmodligen inte fått chansen i förlängningen.

Tränaren som blev uppvisad på läktaren och som gav Haglund chansen var Esa Karvonen, som kommenterar varför han valde att plocka upp just Haglund till den matchen. – Han var i bra form då och det var ett perfekt tillfälle att ge honom chansen. Målet var att han skulle göra mål och poäng.

Drömdebuten blev ett faktum och Karvonen tvekade inte på den nya adepten.

– Jag visste ju hur bra han var så jag trodde helt klart på att han kunde göra en så bra match.

Och för Kevins del fortsatte chanserna att komma. Förlust och poänglös i matchen efter mot Tullinge, men i omgång 13 var det dags igen. 10-5 seger mot Värmdö och två nya mål från forwardens klubba. – Det jag hade problem med var det fysiska spelet, var inte jättesnabb heller, så för mig var det svåra att hitta bra ytor att få boll. När jag väl fick boll var det betydligt lättare och kunde oftast skapa en del då!

Säsongen slutade tillslut med 12 spelade matcher i division 1 och tio gjorda poäng. Södertälje (Som A-laget då hette), slutade till sist strax ovanför kvalstrecket och var enbart tre poäng från nedflyttning. En tuff säsong med andra ord. – Jag visste ju inför debuten att det gått trögt för A-laget och det gjorde det extra skönt att kunna prestera, jag hamnade väl i toppen av interna skytteligan trots att jag inte spelade hela säsongen. Vi hade en bra trupp, Hernandez lämnade dock med ett gäng omgångar kvar. Vi förlorade en viktig match mot Linköping borta men vi hade lite tur i kommande omgång då Linköping släppte in mål med några sekunder kvar bara. Skönt att hålla sig kvar. Viktigt!

Inför säsongen 15/16 så skrev Haglund på sitt första A-lagskontrakt. Nya tränare inkom i form av Peter Nilsson, som assisterades av Kim Callin. – Det verkade hur bra som helst! De la upp en tvåårsplan där vi det andra året skulle gå upp till allsvenskan eller åtminstone vara där och nosa ordentligt.

En försäsong genomfördes där Peter Konradsson bland annat var involverade, tillsammans med just tränarduon Nilsson/Callin. – Vi körde gemensamma pass, ofta vid multibanan i Södertälje där det finns en hel del branta backar. Jag själv körde en hel del intervaller och var en del på gymmet för att bli snabbare, och det gav resultat. Det syntes kanske inte på kroppsbyggnaden, men jag blev snabbare.

Ett gäng träningsmatcher genomfördes och man slog bland annat Salem som avslutning på ett träningsläger. Dessutom deltog man i Kallsta Open. – Vi körde många träningsmatcher, och en helg hade vi träningsläger med lite övningar för bättre gruppsammanhållning och avslutade lägret med träningsmatch mot Salem som invigning av nya Västergård arena. Vi låg under i den matchen men vände och vann, jag skadade knät efter typ halva matchen och avstod resten, slog ihop knä mot knä med en Salemspelare.

När serien väl startade så blev det förlust mot Älvsjö, ett lag som sedan skulle vinna serien. Därefter rullade det på och laget blandade och gav i de första omgångarna, där man i den tredje omgången slog Tumba bland annat med 14-4 där Haglund slog till med hela åtta poäng. – Jag brände en straff på hemmaplan efter någon minut mot Älvsjö. Det var tungt, jag själv hade inte kommit in på mitt första byte. Men jag tror att om jag inte missat straffen så hade säsongen inte gått som den gått. Jag fick sånt jäkla sug på att visa vad jag kunde, och lyckades trycka dit 3 mål i premiären trots straffmissen. Jag hade som personligt mål inför säsongen att göra mer än förra, och det tog bara några omgångar och då kunde jag spela avslappnat resterande matcher. Som lag hade vi kvalitéerna att kvala till allsvenskan och vi var i toppen och nosade ändå.

Haglund växte snabbt in i Telges röda division 1-kostym.

Även på JAS-fronten var det nya influenser. Telge valde att kombinera med Salem och kunde därmed bilda ett starkt lag i D-gruppen. – Det kändes ruggigt spännande! ”Jojjo” (Ahlroth) och ”Wille” (Broberg) hade precis lämnat Nykvarn för Salem den säsongen och Salem hade många talangfulla 00or, jag trodde stenhårt på att vi kunde gå hela vägen.

I och med att spelarna egentligen tillhörde två olika föreningar så blev det aldrig så att man tränade tillsammans, utan enbart spelade matcherna som ett gemensamt lag. – Det gjorde inte så mycket, vi hade så pass bra trupp att det löste sig ändå, vi blev ju bättre och bättre ju längre in på säsongen vi kom.

Resultatet blev dock lyckat och en hel del segrar inkasserades under hösten. När gruppspelet tillslut var över så hamnade man på en andraplats bakom Djurgården, laget som inte hade lyckats besegra vid något tillfällen i gruppen. – Jag tycker vi gjorde det väldigt bra! Eftersom vi inte hade några träningar så blev matcherna våra träningstillfällen, vi torskade mot Djurgården i en match där vi lika gärna kunnat vunnit, men de var bra! Den enda matchen jag är besviken över är den hemma mot Huddinge, vi hade 6-0 i baken i början av tredjeperioden och det är inte okej. Huddinge är ett lag vi ska slå med den truppen vi hade.

– Vi avslutade gruppspelet med en stark vinst mot Farsta med 8-1 på bortaplan, det var skönt att ha det i ryggen när man klev in i slutspelet.

Tillslut så slutade Kevin på 43 gjorda poäng på 14 matcher, en summa som kunde blivit högre om inte Tyresö dragit sig ur efter ett par omgångar. Den siffran gjorde att han vann gruppens poängliga, hela 15 poäng före Djurgårdens Axel Larson. – Jag är jättenöjd med mina egna insatser i alla matcher förutom den mot Huddinge på hemmaplan. Jag nosade på poängligavinsten året innan och jag hade som mål att plocka hem den och att jag lyckades var kul såklart.

Den som ledde laget var Nicklas Hedstål, som även agerade huvudtränare i Salems A-lag. Hedstål som numera figurerar i Pixbo Wallenstams A-lagsstab. Och i gruppspelet hade han stor användning av den storväxta forwarden. – Ja men på riktigt, en otrolig poängmaskin. Han spelade först med ”Jojjo” och ”Wille” sen bytte jag så han lirade med Albin (Hedstål) och Pelle Hansson och de tre trivdes bra ihop. Riktigt bra i en mot en situationer och ett mycket bra skott. Även modig med ett rakt spel på kassen är hans signum.

Med glimten i ögat så lägger Hedstål till en sak:

– Dock är han kass på att passa, hahah!

Även om allt verkade harmoniskt så skulle det uppstå visa problem. Poängen rullade in både i division 1 och JAS, Kevins lag tog poäng (framförallt i JAS) och intresse fanns från högre divisioner. Redan inför säsongen så hade den allsvenska nykomlingen Strängnäs anmält sitt intresse, men då fått nej av forwarden. – Jag ville inte byta då, jag kände mig inte redo för allsvenskan. Men när jag sa att jag blir kvar i Telge så fick jag veta att det gick att spela på dubbellicens också.

Och just den dubbellicensen fanns i åtanke under hösten.

– Jag ville inte missa några matcher med Telge så dubbellicens blev det inte heller, men när vi gick på uppbehåll och Strängnäs hade en match under det uppehållet så fanns det ju en chans för mig att spela. Jag kollade bara om det fortfarande fanns möjlighet för dubbellicens och Strängnäs sa ja, men jag ville inte fortsätta diskussionerna förens jag hört med Telge.

Kontakten med Telge togs av Kevins pappa, Mattias. En bit in i december så pratade han med Telges sportchef, Roland Fränzel. Detta var två dagar innan man skulle spela DM i Nyköping. – Jag talade om för honom att Kevin var intresserad av att testa en match med Strängnäs under Telges uppehåll, och undrade om det skulle vara möjligt. Fick till svar att det nog inte skulle vara något problem, men att han ville prata med Kevin själv först. Dels för att se att han ville detta av rätt anledning, samt prata med tränarna och sen vet dom flesta vad som hände Kevin dagen efter, säger Mattias angående samtalet.

Dagen efter så var det Kevins egen tur att prata med Fränzel, ett samtal som gick i god ton. – Han frågade vad jag ville och jag sa att jag gärna testa på spel i allsvenskan, det lät som att det var okej för honom. Han skulle bara höra med Peter (Nilsson) först.

DM drog sedan igång under lördagen där man mötte Malmköping i första matchen. Kevin själv stod över första matchen av förståeliga skäl. – Helgen innan DM skadade jag mig mot Älvsjö i division 1. Jag tränade ingenting den veckan, men spelade JAS match på fredagen mot Sköndal hemma. Peter (Nilsson)  sa till mig att jag inte skulle spela första matchen och sen så fick vi se om jag eventuellt skulle spela någon av de andra.

Det blev dock inget mer spel i Telge för Kevin, varken den DM-helgen eller framöver. Den dialogen som verkats uppfatta som positivt angående situationen att få kunna testa på spel i Strängnäs med dubbellicens, ändrades snabbt under lördagen. – Efter matchen så såg jag de två sportcheferna (Mats Köpsén, sportchef Telge SIBK Dam, och Roland Fränzel) och de två tränarna (Peter Nilsson huvudtränare och Kim Callin,) vid ett bord och de ropade dit mig. Där fick jag höra att chanserna till dubbellicens var borta, de sa att de hade hört ett rykte och blev irriterade och sa att jag pissade på laget.

Kevin gjorde därefter sitt val och bestämde sig för att inte fortsätta i Telge. Intresset från forwarden var stort och det tog inte lång tid innan klubbar hörde av sig. – Nästintill alla klubbar i division 1 Mellersta Svealand hörde av sig. Samt ett gäng klubbar från allsvenskan, men det stod egentligen bara mellan Strängnäs och Salem.

Telgesupportrarna visar tydligt vad de tyckte om behandlingen av Kevin.

Valet föll tillslut på Salem, där det var många bekanta ansikten med tanke på att man kombinerade i Juniorallsvenskan redan från säsongsstart. – Det hade gått så bra i juniorallsvenskan och jag ville verkligen inte lämna det laget. Sen spelar Salem väldigt ungt och är bra på att utveckla spelare så jag såg verkligen min chans i A-laget också.

Och väl där klev han in i laget och spelade respektlöst. Nio matcher hann han med och där noterades han för 12 poäng, ett mer än godkänt poängsnitt för en ung debutant i Sveriges näst högsta division. – Det gick lite trögt i början, jag hade fortfarande Telgekaoset i bakhuvudet, men efter att jag fick avgöra i förlängningen borta mot Strängnäs släppte det! Jag gjorde hattrick i de två kommande matcherna efter det. Det var skönt att visa att jag kunde även i allsvenskan.

Haglund firar bonuspoängen mot Strängnäs.

Nicklas Hedstål som hade haft Kevin i JAS-laget, fick genast användande av hans kvalitéer i Allsvenskan. – Han tillförde poäng, mycket energi och löpstyrka. Smälte in i gänget direkt och levererade ett mål per match direkt, säger Hedstål till bloggen.

Säsongen man gjorde räckte tillslut till en tredjeplats vilket gjorde att chansen att nå SSL fanns. Team Thorengruppen som vann serien valde just Salem och det var i Västergård Arena man spelade första matchen. Väl där gick Umeålaget på knock och vann med klara 0-6. – Vi hade mest boll, vi sköt mest, men de var väldigt effektiva och deras målvakt kan inte beskrivas med något annat ord än monster! Han tog varenda skott, direktskott, sidledsförflyttningar, allt! Mardröm. Men det var ändå den största match jag spelat i karriären och vi hade ett magiskt stöd på läktaren som gjorde att jag njöt av varenda sekund på planen.

Haglund, här mot Thorengruppen i kvalet. Foto: Christin Holm.

Den andra matchen spelades en vecka senare, då uppe i Umeå där Salem behövde två segrar för att drömmen om SSL skulle fortsätta leva. Där blev resultatet jämnare, men till sist kunde dock Thorengruppen vinna med uddamålet, 7-6. – Skillnaden var väl egentligen bara att vi gjorde mål på våra chanser i den här matchen. Vi hade ledningen med 6-5, men släppte in mål med några minuter kvar bara, och innan det hade vi en straffmiss. Hade vi vunnit den matchen tror jag nog vi hade vunnit den tredje också.

Säsongens dröm släcktes den marseftermiddagen i Umeå, men för de som hade rätt ålder så återstod chans till revansch. Salem/Telge hade nämligen kvalificerat sig för Innebandyfesten i Växjö via segrar mot KFUM Norrköping och Nykvarn i slutspelet. – Norrköping tog ledningen efter fem minuter, men sen släppte det helt för oss och perioden vann vi med 10-1, vi gjorde mål på allt!

Salem kunde fira flertalet gånger om mot KFUM Norrköping. Foto: Christin Holm.

Matchen slutade till sist hela 17-5 och Nykvarn slogs tillbaka med stabila 2-7 på bortaplan. – Att få möta Nykvarn var hur kul som helst och att gå vinnandes från matchen var ännu bättre. Man känner nästan alla i Nykvarn och har mött spelarna vid flertalet tillfällen och 6-7 spelare från vårt lag hade någon gång spelat i Nykvarn. Mycket känslor och nervöst!  Men vi kontrollerade matchen och vann rättvist.

En som stött på Haglund under många år är just Nykvarnsbacken Oscar Fondelius, som i år gjorde sin sista JAS-säsong och nu istället är klar för allsvenska Onyx. – Kevin är en riktig bra innebandyspelare som är en grym målskytt som kan göra mål vart han en är på en innebandyplan känns det som! Riktig avig spelare, säger Fondelius efter fighterna man haft genom åren och även i det senaste slutspelet.

Väl nere i Växjö så väntade det nya upplägget i form av ett gruppspel med fyra lag i varje. Inledningen blev dock inte som man hade tänkt sig. – Vi började med att möta Jönköping. Vi skapade en hel del chanser ,men lyckades inte göra mål på våra chanser, deras målvakt (Jonas Wängefors) var grym! De vann tillslut med 3-0 efter mål i tom bur, säger Kevin angående den första gruppspelsmatchen.

Undertecknad såg själv matchen och kan bara instämma, Wängefors var en vägg. I matchen efter så gick dock resultatet, Salem/Telges väg. – I andra matchen mötte vi Lillån, tippade sist i vår grupp och vi vann enkelt med 8-2 och det hade kunnat rinna iväg ännu mer faktiskt.

Chansen att nå semifinal fanns alltså när man mötte RIG Umeå i den sista gruppspelsmatchen. – I sista matchen mot RIG körde båda lagen man-man försvar och det kunde inte vi hantera så bra då, vi fick slita väldigt hårt för varje målchans och de var bollförande, vi torskade tillslut med hela 6-2 och avancerade inte vidare tyvärr..

Istället för semifinal så blev det två placeringsmatcher, där man tillslut kunde sluta på en godkänd placering. – Vi slutade femma efter vinst mot Djurgården med 12-6, skönt att bli bästa stockholmslag! Sedan mötte vi Kalmarsund och vann med 9-7. De hämtade ikapp lite mot slutet, men jag tycker vi hade bra koll i båda placeringsmatcherna.

Samarbetet mellan Salem och Telge slutade alltså med en femteplats. För att vara första året och att man genomförde säsongen utan gemensamma träningar, så är det en stark bedrift. – Rolig resa med riktigt bra grabbar! Vi gjorde ett väldigt bra gruppspel, och vägen till festen var spikrak, trist att vi inte kunde gå hela vägen dock. Extra surt blev det ju eftersom Lillån kom tvåa, ett lag vi utan problem vann mot med 8-2.

För Kevins del så väntar nu ytterligare minst två säsonger i Salem där han hoppas kunna fortsätta sin utvecklingskurva. – Jag skrev på allt där efter nyår, jag har kontrakt med Salem två säsonger till. Att hamna i Salem är det bästa som hänt mig både som spelare och person.

Under säsongen har det även avverkats regionsläger runtom i Sverige inför det stundande U19-VM där spelare födda 1998 och 1999 ska representera Sveriges blågula färger i Växjö under nästa år. – Det var kul att hamna i en lite annan miljö och se saker ur lite andra perspektiv. Dock jag var inte alls nöjd efter lägret i Uppsala, det var inte mycket jag lyckades med på planen då.

Ett positivt besked kom dock för drygt en vecka sedan där Kevin var en av 30 utespelare som blev uttagna till Bosönlägret här i september. – Jag gjorde en väldigt bra säsong förra säsongen så jag antog att jag var aktuell. Sen efter regionslägret kände jag mig lite osäker, men tillslut kom ju beskedet att jag var kallad till Bosön. Väldigt roligt såklart och det är ju ett bevis på att det man gör är bra, nu är det bara att gnugga vidare och försöka ta en plats i VM-truppen.

Precis som i hela truppen så råder det tuff konkurrens även på forwardssidan, men Haglund hoppas kunna visa upp sin rätta sida och imponera. – Jag vill visa det jag är bra på, ta närmsta vägen in på mål och försöka trycka dit ett gäng bollar.

I skrivande stund är Kevin i full fart med att förbereda sig inför årets säsong med Salem där man har tappat ett par tunga pjäser och även har en ny huvudtränare i form av Jonny Lindström som tar över efter Hedstål. – Det kom ju lite som en chock att Hedstål skulle lämna, men Jonny var ju med förra året också så någon jätteförändring har det inte blivit. Många poängspelare har försvunnit men det har öppnat upp ytor för andra att kliva fram. Jag tror det här blir hur bra som helst.

Salem, här senast i Växjö där man deltog i Sibylla Cup. Foto: Christin Holm.

Och där landar vi nu. 18 år fyllda, men en karriär som få stoltsera med. Debuter som man kan drömma om, en magisk poängskörd, en framgångsrik tid med sitt P98-lag i Telge och nu lever drömmen om spel i den blågula dressen för första gången. Trots ny omgivning mitt i säsongen så blev det ett lyckat utfall och nu väntar nästa era i Salemsdressen.  I premiären så kommer Kevin Haglund äntra Skogsängshallen när man tar emot Täby hemma i den norra allsvenskan premiär. Det är inte sista gången ni hör namnet. Var så säkra. Han kom, han såg, han segrade.

//Rasmus