JAS-bloggen
Okategoriserade

Men vänta – det vara ju bara ett brons?

Efter helgens U19-mästerskap med en sämre utgång så väljer jag att spinna vidare på lördagens inlägg som jag släppte efter semifinalförlusten. Nu blev det ett brons, men i ärlighetens namn - brons kan vi inte vara nöjda med?

Det är drygt ett dygn sedan de svenska spelarna lämnade SH Vodova Arena i Brno för sista gången under mästerskapet. En bronsmedalj hängandes runt bröstet. Huvudet och blicken högt hos många av dem då man vunnit sin sista match – men för att vara ärliga. Medaljen i sig var mer värt för spelarna än vad det var för oss som nation. Stämpeln på mästerskapet var satt sedan tidigare.

Jag släppte ett inlägg ett par timmar efter semifinalens slutsignal, ett inlägg som jag fick bra respons på överlag. Har ni inte läst det kan ni göra det här. Maggets egna Henrik Jansson skrev en egen krönika, en än mer utvecklad med en hel del taktiska inslag, men som i stora drag berörde många snarlika punkter.

Faktum är ju att vi var nära att missa bronset också. Det var först när Hannes Nyström matchades hårt och fick spelrum i offensiven som det började lossna ordentligt. Wow vilken match han gjorde och klart välförtjänt med en plats i All-star Team. Nyström som borde spelat på två backpar från den andra periodens start egentligen.  Historien höll på att återupprepa sig med en drös med utvisningar (vissa väldigt hårt dömda), mål insläppta i boxplay och ett par kontringsmål emot oss. Det inledande målet i period två som gav Schweiz en 5-2 ledning kändes lite synonymt där Sverige hamnade på mellanhand och Schweiz straffade oss hårt. Tombolan gick och tillslut blev det en vändning där killarna i sig visade en moral.

Det som fortfarande stör mig är attityden till det här bronset – återigen så förstår jag att man som SPELARE känner en stolthet kring att ha vunnit en viktig match, kring att få en medalj i sitt enda mästerskap på juniornivå. Men jag vet samtidigt att det är oerhört många av spelarna som är missnöjda, som siktade högre och som ville betydligt mer vilket är rätt sett till vad de har presterat tidigare, sett till vad truppen har för egenskaper och förmågor. När det har väl har landat så tror jag att många kommer känna ”Fan, vi kunde gjort något mycket bättre av det här”. Kolla på Svensk Innebandys bild som togs efter matchen till artikeln på hemsida – vilka är mest nöjda egentligen? Spelarna? Nej, det är ledarna som i sina ögon räddat sin heder till en viss grad. Jag har fortfarande inte läst en enda intervju där det finns en form av självkritik. Mycket handlar om att man fick mycket spel i boxplay (vilket man absolut fick), att man inte hade medstuds, tuffa starter och att man ändå hade mycket av spelet i matcherna. Men vart är analysen kring att man kanske valde fel spelare, hade fel gameplan, tog fel beslut under matchens gång osv. För jag tror inte att det bara handlade om oflyt, boxplay och dålig utdelning – i mina ögon saknades det betydligt mer. På Twitter har jag till och med sett en del ryggdunkar, en del uppmuntrande ord. Hur fasen ska vi kunna driva en förändringsprocess om inte ens de närmast insatta vill inse att det vi presterar inte är bra nog? Jag säger inte att man ska sparka på den som ligger ner, men tycker inte man behöver hålla alla om ryggen heller.

Staben ska lastas. Vi som nation och land ska lastas sett till hur vi bedriver vår produkt och utvecklar våra juniorer. Spelarna har självklart också ett visst ansvar. Jag är övertygad om att Oscar Johansson vet om att han kunde haft en brytning extra, att Joel Ekström vet att han kunde satt det skottet, att Viktor Hammarstedt missade det där skottäcket och att Hannes Nyström slog bort den där passningen. Det vet dom. ALLA har ett visst ansvar, oavsett om det är den som coachar laget, den som bestämmer om seriestrukturer eller den som tränar ett JAS-lag på hemmaplan i Småländska skogarna, men det gäller ju att vi förstår det. En viss form av ansvarskultur som först och främst måste komma från de som är inblandade i allra högsta grad. Återigen så har jag inte sett ett enda uttalande av den graden ännu. Ingen som sagt ”Det där var för dåligt påläst och det får vi ta på oss” eller ”Det där var ett beslut som skulle visa sig bli fel och det får vi ta på oss”. Inget sådant, inte ett ord.

Jag vill att vi kommer tillbaka till attityden där vi enbart är nöjda med guld och absolut inget annat. Där vi vågar ifrågasätta och diskutera frågor och problem när vi inte når dit. VI FÅR INTE VARA NÖJDA MED ETT BRONS. Då har vi dels problemet med att vi inte räcker till spelmässigt, men även att vi har skapat oss en ny mentalitet som är långt ifrån något jag vill beblanda mig med.

Återigen så vänder jag mig till Twitter där jag såg vissa diskussioner kring SIU-modellen och att felet skulle vara att vi inte låter barn tävla innan en viss ålder. Jag tror helt ärligt inte att det är där problemet ligger, även om jag själv har en viss åsikt om att inte räkna resultat och dylikt. Jag har läst tankar kring att staben saknar den dagliga hettan från coachingen när alla inte är aktiva fullt ut i något lag. Då tycker jag att förbundet får stå till svars där. Antingen får man se till att man har en stab där alltid ett par av dem har ett uppdrag vid sidan, eller så får man ha det som ett krav.

Färdigältat – jag hoppa att Brolin och Lorendahl kommer in med lite ny energi och ny approach. Jag hoppas att förbundsmänniskorna börjar titta på vad vi kan göra för att ge vår juniormiljö ett annat ansikte, en tuffare miljö. Jag tycker absolut vi borde titta på att ha ett U16/U17 landslag, en ålder där man redan då kan ana vilka som kommer ha chansen att etablera sig längre fram. Få in en högre kravbild tidigare, ställ dem emot de andra nationerna för att förstå innebörden av internationellt spel och öppna ögon. Om vi ändå viger dagar och samlingar för U19-landslagen så kan vi lika gärna bygga på med ett U17-landslag och skapa samband emellan. Ge landslagsverksamheten ett lyft och en ny dimension.

Sen tjatar jag om det, men vi måste göra något år vår JAS. Antingen förändra upplägget på den eller hitta ytterligare ett alternativ till seriespel för juniorer. Det ”minsta” man kan begära är iallafall att vi börjar spela den i enkelmöten igen och att man efter årsskiftet lottar om den så att man istället slår ihop topplagen i nya, tuffare serier. Det optimala i mina ögon hade dock varit att ha en JAS-elit, en nationell serie som riktar sig mot de starkaste lagen och spelarna. Varje lag kommer förmodligen få restider som dubblas, men det är en uppoffring jag räknar med att alla vill göra.

//Rasmus

JAS Bloggen

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar